Recension - Blu-ray/DVD
Scifiserien ”Stargate: Atlantis” är som ni säkert vet en spinoff på långköraren ”Stargate SG-1”. Forskare och militärer från jorden har genom att passera en stjärnport hittat den högteknologiska staden Atlantis. Staden låg under havsytan på en främmande planet i Pegasusgalaxen. I början av säsong 4 är Atlantis på flygande drift ute i rymden läckandes energi efter en sammandrabbning med fienden, samtidigt som expeditionens chef, dr Weir, är allvarligt skadad.
Starten är medryckande och man kastas direkt in i dramatiken. Efter något avsnitt får gänget en ny befälhavare – kompetenta Samantha Carter, som tidigare medverkat i ”SG-1”. Hon är sympatisk, smälter in bra och man saknar inte dr Weir nämnvärt. För övrigt är det David Hewlett (”Cube”) som imponerar mest som den hypokondriske, egocentriske och geniale gnällspiken dr McKay. Vetenskapsmannen som ständig sätts under omöjlig tidspress är fruktansvärt rolig på ett besvärligt sätt!
Jag viker mig av skratt i avsnittet ”Trio”: Kvinnfolket dr Keller (Kaylee i ”Firefly”) och befälhavare Carter ramlar ner i ett hål på en fjärran planet tillsammans med fumlige dr McKay. McKay antyder då en skamlig strategi för att ta sig därifrån och häver ur sig ytterligare några grodor innan problemet är löst. Och McKays färdigheter med änterhake och rep är minst sagt begränsade. Grymt underhållande!
Det hinns med fler relationsbyggande avsnitt i säsong 4 (exempelvis ”Quarantine”, ”Outcast” och ”Harmony”) där ett fåtal karaktärer hamnar på isolerade uppdrag ihop. Dessa avsnitt är ofta extra intressanta och visar på att ”Atlantis” har karaktärer som man bryr sig om, vilket är ett stort plus.
Vidare har vi några avsnitt där Atlantis utomjordiska medlemmar Teyla och Ronon träffar på eller blir av med sitt respektive folk. Avsnitt som påminner om vad dessa trogna karaktärer offrar för att delta i Atlantis riskfyllda expedition. Mindre lyckade episoder är de som tar in kloner och kopior i handlingen. Det blir mest tjatigt och blekt med sådana låtsasinslag.
Ibland drabbas jag av tanken att ”Stargate: Atlantis” liknar ”Star Trek: Voyager”, en tv-serie som jag brukade se på SVT när den visades för flera år sedan. Och det ska tolkas som en komplimang. Båda har kvinnliga ledare. Båda serierna är någorlunda ”klassiska”, utspelar sig i främmande galaxer och båda teamen vill hjälpa andra civilisationer. Voyagers robotfiender Borg, som fungerar som ett kollektiv, för dessutom tankarna till Replicators, som Atlantis-gänget tampas med. Som om inte de parallellerna vore nog så gästspelar skådisen bakom den sköne hologramdoktorn från ”Voyager”. I ”Atlantis” gör han en stel, byråkratisk paragrafryttare i två avsnitt.
Den här säsongen har flera avsnitt som är värda en fyra i betyg, men tv-serien tappar tyvärr framåt slutet. Säsong 4:s tre sista episoder känns till exempel ganska oinspirerade med en utdragen kidnappningshistoria. Allt krut lades liksom i början och i mitten av säsongen med lyckade och mer lågmälda karaktärsavsnitt samt tre starka actionavsnitt: Ett där de människoätande vålnaderna Wraith försöker ta sig till jorden. Ett annat där Wraiths hemliga klonfabrik upptäcks. Och ett tredje där Atlantis allierar sig med Wraith för att besegra androiderna Replicators på deras hemvärld. Dessa avsnitt är guld.
Filmdiskussionerna som förs mellan vissa karaktärer måste också nämnas. Exempelvis talar Ronon om ”Hajen” när en tub med gas ska skjutas iväg i sjukstugan. Någon rollfigur argumenterar för att floppen ”Pearl Harbor” är en underskattad film. Lustigkurren Sheppard och dr McKay diskuterar vid ett tillfälle Batman-skurkar från den gamla tv-serien från 60-talet. Bästa referensen är emellertid den när militären Sheppard under tortyr uppger att han heter… Reed Richards! Sånt gillar jag skarpt.
En sista grej: Extramaterialet har en kul bakomfilm där nykomlingen Carter sätts i fokus. Skådespelerskan berättar att hon var van vid jobbiga repliker med ”teknobabbel” när hon var med i ”SG-1”, medan detta nu överlåts till rollfiguren McKay i ”Atlantis”, varpå Carter får nicka snällt och hålla med.
Egentligen är de sista tre avsnitten av säsongen avtändande nog för att sänka helhetsbetyget till en trea. Snacka om antiklimax. Men jag gillar verkligen resten av säsongen, av ovan nämnda anledningar. Fast utspelar sig inte avsnitten lite väl ofta i skogsmiljö? Skit i det. Det får bli en fyra i betyg. McKay är fasen värd en fyra! Bästa avsnittet är alltså ”Trio”. Underbart bra.
Kommentarer