Recension - Blu-ray/DVD

Plötsligt känns allt betydligt mycket mer miserabelt än allt gjorde för några dagar, till och med timmar sedan. Jag har just återvänt hem igen efter att sett Darren Aronofskys senaste ode till det fula och smärtsamma livet, i folkmun kallad ”The Wrestler”. I detta sorgepiller spelar Mickey Rourke titelns wrestlare, som är en sådan på dekis. Han extraknäcker på en matvarubutik och tvingas lägga alla sina resterande pengar på dopingpreparat och solarietider. Han har kärat ner sig i en åldrande stripdansös, tappat kontakten med sin dotter och har inte råd att betala hyran för den trailer han kallar för hem. Resterande tid ägnar han åt att till publikens jubel låta sin hårt sargade kropp slås ännu mer sönder och samman i brottarringen. Livet från den mörka sidan alltså, och då har jag ändå utelämnat hjärtattacken.

Långt mer än ett frosseri i dekadens och Amerikanska drömmar över styr är absolut ”The Wrestler”. Förutom Rourkes oerhört gripande och bastanta rolltolkning, som bara den är väl värd biljettpengen, bjuds det en hel del att grubbla utöver. Som våldsskildring är filmen mycket intressant. Paradoxen att i en film skildra ett våld som liksom filmmediets uppges vara ett konstgjort sådant ger den klassiska ”en korv med utan ketchup”-effekten, vilket gör det ytterst svårt att urskilja vad som är på låtsas kontra äkta. Likväl närvarande är den eviga frågan vad det är i oss som drar våra blickar mot ett överkört kadaver på motorvägen, eller ”Jackass” på tv? Vad får oss att med det goda samvetet i behåll kunna gotta oss så oavkortat i andras reella och fiktiva olycka.

Det finns en fin resonans i denna films universum där kvinnorna tjänar pengarna på att fläka ut sina avklädda kroppar, och männen slår varandra till oigenkännlighet. Mycket lite kan tyckas hänt sedan romarrikets glansdagar, eller till och med stenåldern. Även resten av filmen genomsyras av denna befriande enkelhet. Osökt svävar mina tankar bort till Paul Thomas Andersons senaste epos ”There will be blood” som erbjöd en liknande simplifiering. Likt i denna så går Darren Aronofsky med ”the Wrestler” ett steg ifrån den intrikat komponerade och uppfinningsrikt uttänkta ”kvalitetsfilmens” rötter till förmån för ett stycke rak och hederlig American Cinema. Detta inte utan att minnas sina rötter.

Det finns en strävan efter realism i denna film som jag tycker är hedervärd. Både vad det gäller den moderiktigt skakiga handkameran, men också vad det gäller skådespeleri och en osviklig närvarokänsla. Både i de våldsamma wrestlingscenerna och de nedtonat dramatiska finns en autencitet med vilken man lyckas sudda ut väggen mellan publik och bioduk., vilket är få filmer förunnat.

Vissa smärre efterlämningar av det melodramatiska finns dessvärre kvar i bagaget och hindrar filmen från den fullkomliga fullträffen. Clint Mansells musik som i tidigare filmer spelat en stor och viktig roll, kunde jag här gott ha klarat mig utan. Här känns den bara påtvingad och irriterande. Manuset är inte heller så hundraprocentigt som man kanske skulle önskat, jag känner då och då att händelseförloppet är skrivet och tillgjort. Vetskapen att en sak leder till en annan, och att vissa scener endast finns med för att föra storyn vidare, gör filmen automatiskt mindre njutbar. Som biotittare är man vid detta lag övermättad av filmer som följer den gängse dramaturgimallen, och vill inte gärna se ännu en till. I övrigt så är ”The Wrestler” top-notch och ännu en i den växande raden kanonfilmer på Darren Aronofskys CV. En obetvistligt svårslagen höjdpunkt på årets filmfestival, och även en kronjuvel vad det gäller hela filmåret.

Kim Ekberg