Recension - Bio
Redan i och med den halvlyckade debuten med ”Gitarrmongot” insåg jag en outblommad kapacitet hos regissören Ruben Östlund. Hans ideologiskt genomtänkta filmskapande, och tydliga bildspråk, lovade gott om den efterföljande ”De Ofrivilliga”, som jag med spänning väntat på. Nu är den alltså här, först på festivalen och sen på riktigt, ett som förutsätt stycke omistlig Svensk filmhistoria.
Likt sin föregångare så handlar ”De Ofrivilliga” om gruppbeteende, någonting som verkar intressera Östlund mer än någonting annat. Denna gång så handlar det om gruppens påverkan på individen, eller grupptrycket som det populärt kallas. Genom fem stycken korsklippta separata episoder får vi följa människor som på olika sätt råkar ut för grupptryckets oväna inverkan.
Många liknar Östlunds filmskapande vid landsmannen Roy Anderssons. Jag kan förstå beröringspunkten, men inte nödvändigtvis hålla med. Att två personer i samma land är någonting liknande på spåren är inget historiskt unikum. Det känns tvärtemot väldigt uppfriskande att två regissörer som gör så olika filmer innehållsmässigt kan enas under ett och samma formmässiga tak. Likt ”Gitarrmongot” så är denna film minutiöst komponerad av ett antal tablåliknande tagningar med stillastående kamera och utan klipp. Detta bildspråk ger en förhöjd autencitet, en obruten tids- och rymduppfattning, samt förmodligen att det blir lättare för regissören att fokusera på vad som är viktigt.
Vad som gör ”De Ofrivilliga” så intressant är dess osvikliga kompromisslöshet. Filmen ett urskiljningslöst tvärsnitt av Sverige idag. Östlunds tårtspade skär obekymrat genom både åldersklyftor och människotyper, och skapar en mycket aktuell särskådning av vårt samhälles skick. Att blicken aldrig lyfts från den lilla individen är också storartat i all sin enkelhet.
Även om ”De Ofrivilliga” ibland känns vattentrampande, långsam, ja till och med tråkig - är det en film som aldrig släpper taget om sin mission. Den känns aldrig tillrättalagd eller konstlad, utan ständigt moraliskt medveten och igenkännande. Filmen går aldrig över gränsen eller är spekulativ, den målar upp ett antal scenarion som vi alla vet har hänt och kommer att hända. Det är både modigt och smart av Östlund att undvika sensationslustan till förmån för att visa en sådan sann bild som möjligt. Jag kan inte överdriva hur lycklig jag är över att en ny stjärna har tänts på den bäcksvarta Svenska filmhimmelen.
Kommentarer