Recension - Blu-ray/DVD

Charlie's Angels var väl aldrig en sådan institution här i Sverige som i USA, men nog finns det många som minns dem, om inte annat så från reprissändningar under 90-talet. Tre tuffa tjejer med olika specialkunskaper bekämpar brott på uppdrag av den mystiske miljonären Charlie, med Bosley som mellanhand. När serien nu oundvikligen görs om till långfilm är det i regi av långfilmsdebuterande Joseph McGinty Nichol.

Nichol är väl ingen auteur i vardande om man får döma av hans förstkomling. Charlies änglar har, förutom själva änglarna, egentligen ingen egen karaktär, inget som skiljer filmen från mängden. Bildspråket, som skulle ha känts energiskt fräscht för fem år sedan, är nu närmast det etablerade Hollywood-sättet att göra action, med lån från Hong Kong och stor hjälp av digital efterbearbetning. Man drar sig osökt både John Woo och The Matrix till minnet vid kampsekvenser där man leker med både tiden och tyngdlagen. Liksom i The Matrix har man också tagit hjälp av en expert från Hong Kong för att träna skådisarna i kampsportens ädla konst och koreografera actionscener. Snyggt är det förstås, men inte fullt så imponerande som för ett par år sedan.

Till skillnad från The Matrix har dock Charlies änglar inga andra ambitioner än att roa för stunden. Filmen tar inte sig själv på allvar en sekund, utan driver till exempel med begreppet att göra remakes på tv-serier redan i inledningssekvensen, där man visar T.J. Hooker - The Movie på ett flygplan. Här vimlar av menande små nickar i riktning mot Mission Impossible och liknande kollegor i genren. Det är ganska meningslöst att komma med djuplodande kritik mot en film som är gjord med en så stor glimt i ögat. Frågan är förstås istället om den är tillräckligt underhållande och hur den förvaltar sitt arv. Jovars, och ganska väl, är svaret.

Filmen är fylld av repliker som skulle ha varit roliga om man bara också fått för sig att skratta. "Problemet" är att de ofta är så platta och förutsägbara att man får för sig att de istället ironiserar över platta skämt. Det är ju också lite roligt, i och för sig. Den fysiska komiken fungerar mer direkt, som när Cameron Diaz dansar i Soul Train och Bill Murray nästan eldar upp sig själv. Där behöver man inte fundera innan man skrattar.

Visuellt står Charlies änglar och velar med ett ben i 1970-talet och ett i 2000-talet, på ett ganska roande sätt. Inredningar och miljöer andas 70-tal men är fyllda av modern teknik. Talande är att Charlie både använder sig av mobiltelefon och sin gamla snabbtelefon från tv-serien. Möblemangen är ofta en fröjd att se, och kläderna har valts med omsorg. Musiken, som också har hämtats ur båda decennierna, fungerar suveränt och skulle kunna fylla ett bra dubbelalbum.

Nichol har samlat en ganska rolig skara skådisar runt sig. Det är kul att se Crispin Glover (pappan i Tillbaka till framtiden) i en stum men cool roll som kampsportskunnig hejduk åt filmens bov, och L.L. Cool J:s lilla cameo får i alla fall mig att dra på smilbanden. Sam Rockwell, som jag först såg i The Green Mile, imponerar igen, i en helt annorlunda roll som ständigt växer och bjuder på vissa överraskningar. Han är riktigt, rejält bra, och kanske filmens största behållning. Bill Murray är inte fullt så rolig som han kan vara, men ändå en skön och passande Bosley.

Men Den Stora Frågan är förstås om änglarna är sexiga. Svaret måste bli ett otvetydigt ja. Det är de. De slåss med den äran, Cameron Diaz ler sitt allra mest bländande leende, Drew Barrymore är ännu sötare än i The Wedding Singer, Lucy Liu är cool och de är alla drastiskt sexiga.

Det här är alltså en film man lämnar kvar i biosalongen, inget stoff för fascinerande framtida funderingar, men tom, snygg underhållning har ju också ett värde. Om man tycker att det värdet är lika med priset av en biobiljett eller snarare kostnaden för ett gäng kompisar att hyra filmen på video om några månader, och därmed gå miste om lite av snyggheten, är väl en smakfråga. Hur man än ser den, rekommenderar jag att man också ser eftertexterna, som bjuder på lite extra underhållning.

Anders Lindahl