Kenny Starfighter – tv-serien

  • Release (Blu-ray/DVD): 2008-11-19

Recension - Blu-ray/DVD

Svensk sciencefiction på tv och film? Existerar egentligen inte. Det komiska undantaget heter Kenny Starfighter och kommer från planeten Mylta.

”Kenny Starfighter” är en barnvänlig tv-serie (tänk rymdäventyrsparodi) som sändes på SVT 1997. Johan Rheborg spelar den inkompetente och barnslige galaxhjälten Kenny Starfighter som kommer till vår planet för att utföra ett uppdrag som många före honom misslyckats med. Utrustad med en laserpistolsaktig hårtork och en klumpig rymdbuss ska han rädda jorden från den ondskefulle Dr Deo, som har en djävulsk plan som innefattar bränslet chokladzingo och en försvunnen formelsamling. Lyckligtvis lär Kenny känna fyra modiga barn som hjälper honom på traven.

Om jag skulle beskriva tv-serien med ett par ord skulle jag säga ”kul, kultig och galen”. Med hjärtat på rätt ställe. Ganska vågad. Det är nästan lite konstigt att man kom undan med en barntillåten åldersgräns med tanke på alla mähäliumdrogade lärare med huggtänder, läskiga zombies och dissekerade koögon. Men det är bara häftigt! Somliga karaktärer svär dessutom en hel del, vilket jag inte har några problem med. Det känns mer äkta då. I princip alla vuxna porträtteras som knäppa eller opålitliga. Det är barnen som har huvudet på skaft.

En annan tillgång är den starka rollistan. Killinggängets Johan Rheborg är förstås klockren i huvudrollen, liksom skådespelaren som gör skurken. Barnskådespelarna är riktigt duktiga och närvarande. Men framför allt är det de utflippade birollerna som gör intryck – såsom Lakke Magnussons läderklädde biologilärare (dels iskallt dödsbejakande inför eleverna, dels ynkligt underdånig inför sin chef), Thomas di Levas predikande musiklärare och Camilla Henemarks sjuksyster från helvetet med en vass spruta i högsta hugg. Inga halvmesyrer här inte! Gunilla Paulsen (”Rederiet”) gör en något mer ”normal” roll som pojken Markus mamma, som vid sämsta tänkbara tillfälle fattar tycke för vår blonde galaxhjälte.

Det finns så mycket mer att säga om dessa sex avsnitt tv-historia, men jag vill inte bli långrandig, så vi tar det kortfattat: Twisten med Dr Deos identitet är lysande! Det rimmande språkbruket är minnesvärt; wollie bollie, ischlo pischlo. Musiken är heroisk. Den absurda faktorn gillas (som att månen förvandlas till en apelsin/aprikos). Det här är proffsigt, roligt och fantasifullt gjort.

”Kenny Starfighter” är minst lika underhållande för vuxna, i alla fall om man har barnasinnet i behåll och gillar genren. Det är svårt att tro att tv-serien bara hade en tv-budget, eftersom det förekommer ganska imponerande specialeffekter. Och ribban är på väg att höjas rejält tack vare den påkostade långfilmen ”Kenny begins”, som går upp på bio snart, i mars 2009, därav dvd-släppet av tv-serien. Filmen kan bli hur bra som helst. Vem sa att svensk filmindustri bara producerar polisfilmer och prettofilmer? Galaxhjältar ska det vara!

Johan Karlsson

Kommentarer