Recension - Blu-ray/DVD

Som mina trogna läsare (Johannes och Stefan) vid det här laget vet, har Sydkoreanen Park Chan-Wook kvickt etablerat sig som en av mina absoluta favoritregissörer. Hans filmer imponerar ständigt på samtliga plan och levererar bägge fysisk och känslomässig hjärta och smärta. Efter års förskjutning kommer här hans senaste film med den inbjudande titeln "Im a Cyborg but thats OK" på dvd. Faktiskt gick den upp på bio även i denna bakåtsträvande och främlingsfientliga bananrepublik, så ett visst marknadsvärde finnes tydligen. Från kritikernas håll blev det överlag ris till denna säregna rulle, vilket jag inte riktigt kan förlika mig med. Precis som tidigare verk är detta ett stycke expressionistisk, surrealistisk, hypervisuell filmfest av högsta klass.

Efter den blodsprängda hämndtrilogin har Park Chan-Wook nu tagit ett chill-pill. Jag har läst att han gjort denna film enbart av anledningen att hans lilla dotter inte kunnat ta del av hans tidigare filmskapande tack vare det våldsamma innehållet. Denna film är därför en Kooks-likt demoraliserad axelklappande dedikation från en far till sitt barn, vilket är rörande att se. Moralförbristningar i ordets föråldrade mening alltså, men absolut med hjärtat på rätt plats. En hel del blodsprutande hinner man ändå med, fast inte alls med en lika deprimerande inramning.

Filmen gestaltar på ett fantasifullt vis ett flickebarns plågsamma möte med verkligheten. Rent uppenbart så handlar det om en mentalsjukhusvistelse, men det behöver det nödvändigtvis inte göra för alla. Filmen behandlar på ett lekfullt vis de många problem vi i det moderna samhället kan tvingas ha missnöjet att stöta på då vi växer upp. Filmen handlar mycket om att förlika sig med den person man är, även fastän världen ter sig obarmhärtigt fientlig. Att acceptera sig själv som en stridsrobot, och sedan känna att det är helt okej. Om så psykvården, jobbiga föräldrar, auktoriteter, omvärldens tryck och anorexia ständigt hotar runt hörnet. Slutligen finns ändå kärleken där och håller vår söta lilla hjältinnas hand i regnet. En sådan uppenbar skönhet finner jag omöjlig att blunda inför. Allt är en smula tillkrånglat och allegoriskt, men likså var "Djurfarmen".

Slutligen bör några rader skrivas om filmens visuella överdåd. En film har sällan vandrat så nära överbelastningens rand utan att trilla över den i pompa och står. Denna film bjuder på en sammanfattning utav ungefär allt filmkonsten under sina första hundra år kommit fram till. Annat än häpna kan man inte, även om man som jag egentligen förespråkar en mer jordnära appeal. Behandlingshemmet är lika lindrigt som ologiskt inrett med lindrande pastellfärger och inrett till i minsta detalj. Lika formmässigt intressant är berättarspråket som likt "Lady Vengeance" (Eller "My Lady Vengeance" som den av outgrundliga anledningar får heta i DN så fort den går på tv) inte förhåller sig till några gängse regelverk. Filmens berättarjag är ständigt svävande, och närmast associativt. Ena scenen är en drömsekvens, den andra tillbakablick. Det finns även flera olika berättarröster. Förvirrad blir man märkligt nog aldrig, vilket får ses som ännu en bragd. Fritt och rättframt filmskapande är detta verkligen. Jag tackar och bockar regissören för ännu en fin liten film, även om det av många blott kommer att anses som någon slags avstickare.

Kim Ekberg