Recension - Blu-ray/DVD

”Sukiyaki Western Django”, som denna film tydligen har mage att kalla sig, är roligare rent konceptuellt än den är som film. Det ligger i tiden nu att likt Quentin Tarantino gjort i en rad filmer (”Death Proof”, ”From Dusk till Dawn” och mest anmärkningsvärt ”Kill Bill”-duon) skapa filmer så smockade av intertextualitet, att de knappt längre står på egna ben. Denna film är det Japanska svaret på de italienska westernfilmer som så populärt brukar kallas för spagettiwesterns. I en sushiwestern så snackar man engelska med japansk brytning, käkar Sushi och slåss med katanas. Extra roligt är ju att spagettiwestern var en omtolkning av ett gäng japanska samurajfilmer av Akira Kurosawa, som i sin tur lånade sina referensramar av helamerikanen John Ford. Filmhistorien är alltså full av liknande stölder och lån.

Problemet med denna blinkning åt det förflutna är dock att filmen inte vågar tro tillräckligt mycket på sig själv för att bli intressant. Man är övertydlig i sina parafraseringar, och det mesta av refererandet kan egentligen klassas som rena stölder. Titelns Django anspelar exempelvis på den gamla spagettiklassikern med samma namn, och mer är det inte med det. En nittiominutersploj är allt det blir, även om förutsättningarna var många och goda.

Det finns många röjiga actionsekvenser, och scenbygget är mycket gediget. Synd bara att man väjer att bruka pastishen som ett självändamål snarare än en rolig kuriositet för de invigda. Regissören Takashi Miike är vida känd för sin smaklöshet, men i denna film håller han sig förhållandevis lugn. Vissa stråk av tveksam kvinnosyn och våldsförhärligande märks väl, men inte lika extremt provocerande som exempelvis i ”Ichi the killer”.

Quentin Tarantino, som gillar att omge sig av dåliga polare, gör här ett gästinhopp som skådis. Lite John Wayne-lik är han allt i sin persona, men precis som allt annat i filmen är hans insats blott till för att kittla publikens referensbibliotek, snarare än att addera någon substans. Det är god underhållning för dem som är insatta i genren, men knappast för någon annan. Återigen får vi se utmärkta resurser slarvas bort på någonting så ocoolt som någonting kämpandes för att vara coolt. Coolhet är någonting medfött, och ingenting man kämpar sig till. Det enda sättet för Miike att uppnå det han strävar så efter, torde vara att sluta försöka.

Kim Ekberg