En film om Olle Ljungström

  • Speltid (min): 56
  • Release (Blu-ray/DVD): 2009-02-22
  • Tagline: "Du får filma allt, förutom när jag går på toaletten. "

Recension - Blu-ray/DVD

Singer/Songwritern Olle Ljungström har återigen bekommit något av ett hushållsnamn, detta tack vare den utbredda exponeringen av Jacob Frösséns dokumentärfilm på ämnet. Denna film har inom en snar baktid visats på folkets bio, i statlig television, och har nu alltså även släppts på dvd. Hedervärt kan tyckas att man hjälper till att sprida ljus på en sådan sorgligt förbisedd musikskapare som i en annan tid kanske hade varit rikskändis. Synd bara att själva filmen inte är något vidare.

Det pågår en ständig diskurs om bedömmandet av en dokumentärfilm. Dokumentärer utger sig alltid för att skildra verkligheten, och borde därför graderas på en skala efter hur väl de lyckas med att förmedla sagda ”verklighet”. Men problemet kan ju vara att man ogillar filmen av ointresse för dess innehåll snarare än filmiska brister. Om man är jätteintresserad av ämnet kanske man ger blanka fan i vad som anses berättarmässigt snyggt eller inte. i dokumentärfilmer kan ofta tydlighet väga tyngre än stil.

Jag har verkligen inga problem med Olle Ljungström, varken som artist eller som person, och jag hade till och med sett fram emot denna film på grund av huvudpersonen. Problemet är istället att filmens form ständigt motarbetar dess innehåll till den grad att knappast någon information framgår. Jag kan ärligen säga att jag visste mer om Olle Ljungström innan jag såg filmen än jag gör nu. Främst är det den förvirrade och förvirrande klippningen som bringar ovisshet. Filmen är inte kronologiskt berättad, utan arbetar på något slags associativt sätt. Filmskaparen har följt Ljungström i flera år, men när allt som nu är utklippt ur sin kontext så ter det sig som att ingenting har hänt under dessa år. Olle åker till Gotland, spelar in en skiva och läggs in på rehabiliteringshem. Man förstår aldrig bara när, eller varför. Trots allt är det roligt att få en inblick i Olles liv, även om den inblicken är skev.

Jacob Frössén har aldrig gjort en film tidigare, vilket märks. Kanske hade det varit en god idé att titta på ett par andra dokumentärer utöver Nick- Drake-filmen ”A Skin too Few” innan han satte klippsaxen i denna. Material verkar det inte råda någon egentlig brist på, det saknas bara en röd tråd som gör det hela intressant och begripligt. Kanske borde man struntat i föreställningen om att berättarröster är fåniga och övertydliga, och tänkt lite på publiken som ska få ut någonting av det hela. Jag fann filmen relativt njutbar eftersom jag var intresserad av Olle Ljungström innan, men om man saknar relation till honom så förblir man förmodligen ointresserad. Kudos ska ges till valet av tema för filmen, men inte så mycket annat. Någon värdig tronföljare till ”Fuck you, fuck you very much” är detta sannerligen inte, vad nu det är för film.

Kim Ekberg

Kommentarer