Recension - Blu-ray/DVD

Visst är det typiskt? När den första Van Damme-filmen som går upp på svenska biografer sedan ”Universal Solder: The Return” 1999 får den en skitful affisch och en svensk titel så pinsam att jag inte kommer att nämna den en enda gång i recensionen. Det är extra synd när det faktiskt handlar om något så sällsynt som en Van Damme-film som är bra ”på riktigt”.
 

Ur kategorin ”Vad tänkte de på?”

 

I ”JCVD” spelar Van Damme sig själv, i en lätt alternativ verklighet skulle man kunna säga. Han är trött på att spela in lågbudgetaction i östeuropa, jagar roller som han förlorar till Steven Seagal av alla människor samt är inblandad i en jobbig vårdnadstvist. Han har det inte så kul helt enkelt.

När han under ett besök i sin gamla hemstad Bryssel går in på ett lokalt postkontor för att ta ut pengar hamnar han mitt i ett postrån. Rånarna känner givetvis igen honom och tar honom som gisslan. När polisen kommer till platsen låter rånarna Van Damme sköta förhandlingen via telefon, vilket leder till att han antas vara inblandad i rånet. Det är givetvis stora nyheter och det kablas därför ut till alla större TV- och radiostationer och Van Damme målas ut som en luspank, desperat föredetting till skådis som nu rånar postkontor.

”JCVD” är ett litet guldkorn till film, den saken är klar. Idén är genial och Van Damme själv gör ett varmt porträtt av en man som bara vill ha rätt att umgås med sin dotter, en man som är trött på att göra vad han mycket väl vet är skitfilmer, en man som känner att han kan göra mycket mer om han bara får chansen. Han har en monolog i filmen, riktad direkt mot publiken, som känns så ärlig och sann att undertecknad faktiskt kände en liten tår tränga fram i ögonvrån.

Jag måste säga att jag blev grymt imponerad av den här filmen, både av ytan och dess innehåll. Fotot är lite småskitigt men samtidigt väldigt snyggt och förstärker känslan av realism. Och vem kunde tro att Van Damme verkligen kunde agera?

 

Fredrik Liljegren, chefredaktör