Recension - Blu-ray/DVD

Dyster framtid. Uttjatade zombies. Trista karaktärer. Vassa miniyxor. Skarp gevärseld. Brutalitet. Trummusik. Och oändligt med skog. Det är ”The Vanguard” i ett nötskal.

Det är tuffa tider år 2015. All olja är förbrukad efter diverse krig. Ont om mat, vatten och människor. Ett elakt företag (originellt!) har skapat en drog som gör människor till primitiva vildar. Dessa vildar kallas biosyner. Ungefär som snabba zombies med en apas rörelsemönster.

Vi får följa ett par människor vars vägar korsas. Mest framträdande är den mohikanfriserade soldaten Jamal och den skäggige yxmannen Max. Den sistnämnde snubben, ensamvargen Max, är en ganska schysst huvudkaraktär som har potential. Men den tar man dessvärre inte tillvara på.

Inledningsvis får vi lyssna på Max tankar. Vi får se honom cykla i skogen (med en klippning som får en att undra om filmmakarna för en sekund försöker skoja med ”Easy Rider”). Dessutom får vi se honom spetsa en biosyn med ett spjut, och pissa på en annan. Trots dessa ohyggligheter är Max den ende karaktären som man bryr sig det minsta om. Utan honom hade filmen varit ruskigt nära en etta i betyg.

Ett annat problem med ”The Vanguard” är att filmen blir oerhört enformig. Den utspelar sig till skogs, skogs och nästan inget annat än skog skådas. Det skjuts en massa och brutaliteten är ofta påfrestande. Som när blodet sprutar och kameran färgas röd i början av filmen. Det snackas en del om vad som hänt med världen och vilka som ligger bakom. Men mest blir det alltså gevärseld och skog. Och trummusik. Den röda tråden går förlorad och man slutar bry sig.

Jag råder er att undvika denna endimensionella och oengagerade historia. Uttråkande är bara förnamnet. Vill ni ha en anledning till? Okej: Det fattiga extramaterialet består av en trailer där filmens sista scen visas. Sista scenen! För helsike…

Johan Karlsson