Recension - Bio
Jag och Johannes har varit och glott på bio, som vanligt. Den här gången var det dags för Lars von Triers försök i splatterfilmsgenren ”Antichrist”, en film som Johannes vid ett kort euforiskt state of mind tipsat fem till sig själv. Filmen handlar om ett äkta par, spelat av favoriterna Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, som förlorar sitt enda barn i en fruktansvärd olycka. Mannen i äktenskapet är någon slags psykolog, och bestämmer sig för att det kan vara en god idé att ställa frugan mot hennes största fobier med syfte att övervinna dem och sorgen. De far ensamma ut till sitt lantställe, ett ensamt ruckel i ett oändligt skogsområde kallat ”Eden”.
Religiösa teoretiker göre sig icke besvär, då det inte är speciellt svårt att finna allegorierna. Filmen är otroligt symboliktyngd, men på ett mer sporadiskt och lättsamt vis än tidigare filmer av Trier. Jag finner till och med filmen en smula segdragen i mittpartierna, även om dess gastkramande slutspurt väger upp eventuella tempomässiga lowdowns. Mot detta klimax som många nog kommer att tilldela prefixet ”anti”, vänds emellertid övertydligheten till en diffus dimma. Det är fortfarande tydligt att detta är en film med pretentioner, förhoppningar om att beröra stora frågor om könsmotsättningar, psykoanalys, tro och sexualitet. Tyvärr skiner faktumet igenom att von Trier under inspelningarna var djupt deperimerad. Filmen känns om än oerhört intressant, tyvärr även primitiv och ofärdig.
Omistlig är filmen ändå av många anledningar. Skådespeleriet av de två ensamma aktörerna är delikat intill minsta gestikulering, och de ska ha feta kudos för det mod som krävs för att ställa upp på ett projekt som detta. Fotot är drömskt och ljuvligt, miljöerna likså. Filmen lyckas även ypperligt med sina känslouttryck, den är indelad i kapitel döpta efter sorgrelaterade känslolägen, och dessa känslolägen lyckas den verkligen försätta tittaren i. Självklart är det en tung och jobbig film att titta på, men för den som inte bränner av en walkout står mycket utbyte att finna. I uttrycket är ”Antichrist” ett smått under av nyskapande, även om klichén och genretraditonen ibland används i rena kitchsyften. Att filmen anklagats för kvinnofientlighet finner jag smått befängt, för enligt sin tradition har von Trier utrustat sin film med en stark heroine som i en värld av könsförtryck kämpar mot patriarkatet. För en skräckfilm känns det mycket fräscht att kvinnan inte blott är ett skakande och skrikande offer för hysteria och manliga övergrepp, utan självaste hin håle karnerad. Jag är övertygad om att ”Antichrist” kommer att gå till filmhistorien som något av en klassiker i sin genre.
”Antichrist” är en ofulländad film som länge kommer att ockupera mitt bakhuvud. Två veckor efter att filmen insupits så återkommer den till mig i form av bildliga, känslomässiga och filosofiska tankebanor. Detta är väl ett kvitto om något på att denna halvmesyr ändå besitter en viss tyngd. En konfunderad trea med eftertryck blir min slutgiltiga klassifiering till en film vilken betygssystemet inte riktigt gör rättvisa.
Kommentarer