Recension - Blu-ray/DVD

Femte säsongen av en serie blir sällan bra. Mycket som gått i stå och intriger som blir frammanade och konstlade.
Det jag tidigare hyllat med ”L Word” är dess starka karaktärsporträtt, som är både mångsidiga och trovärdiga i sina utvecklingsfaser. Mycket av detta finns fortfarande kvar. Men så har vi som sagt dessa drag som känns hysteriska och omotiverade. Som att Jenny, nu när hennes bok ska bli film, har återfått samma frisyr som hon hade i första säsongen, samt antagit personlighet av nån form av diva/demonregissör, och uppbackad av pengastinn gammal gubbe tror att hon får göra vad som helst. Detta är varken trovärdigt eller roligt att titta på.

När Jenny sedan får en assistent som följer hennes minsta nyck, men även går bakom Jennys rygg, VILL man som publik bara att det ska gå dåligt för henne. Man vill se henne misslyckas. Mest för att man är sur på det hon blivit. För att man finner sig laborerandes med andra grepp, hur skulle jag själv ha gjort? Jennys bok ska alltså bli film. Vad leder detta till? Vore det inte logiskt med minnesbilder från handlingen, som ju faktiskt är självupplevd? Ångestkänslor och funderingar över vad hon gått igenom? Tacksamhet för alla som hjälpt henne igenom detta? Självrannsakan och kanske allra främst: minnesbilder av Marina?
Filmen ”Lez girls” är en platt adaption av första och andra säsongens avsnitt, minus de intressanta bilderna ur Jennys huvud som fanns här (den parallella cirkusvärlden), taffligt regisserade och fånigt agerade av skådespelare som ”behöver coaching för att visa lesbiskt sex”, som Jenny uttrycker det. Provocerande? Jotack, det är väl därför det är med. Att hennes film dessutom består av scener som tidigare visats utan rollkaraktären Jennys fysiska medverkan får trovärdigheten i det hela att skaka. Är Jenny någon form av allseende gud, i position att återge och döma över allt som har hänt i ”L Word”? Jag tycker visst det finns vissa vinningar med denna ”filmen i filmen”. Men också många klagomål på sättet det genomförs på.

De andra karaktärerna då? Jo, Alice har blivit kär i en militärbrud som krigar i Irak. Något som leder till bekymmer, eftersom man i amerikanska militären tydligen inte får vara homosexuell (!). Detta är en av de situationer som säsongen skapar, där man verkligen tar ställning för homosexuellas rättigheter och strider på ett annorlunda mer politiskt engagerat sätt än tidigare. Detta återkommer även i showbiss-världen, där ju både filmteam och Alice numera rör sig. Finns det vinning med att hålla sig i garderoben? Är boy meet girl fortfarande det koncept som säljer, både vad gäller film och vad gäller stjärnor? Hur högt är du beredd att hålla din image? Intressanta frågeställningar som upprör och skapar mervärde.

Bette och Tina dras till varandra som magneter, trots att Bette nu har inlett ett förhållande med Jodi, en av lärarna på California University school där hon nu är föreståndare för konstavdelningen. Bette är en av de mest intressanta karaktärerna, i mitt tycke. Hon slåss mot sina svaga sidor, såsom svårigheten i att vara trogen i ett förhållande och den ständiga driften att dominera och styra; samtidigt som hennes manipulativt starka charm lätt får hennes offer på fall. Att charmen här stöter på problem, både via Jodis dominans och envetenhet, och via Tinas på förhand alltför stora kännedom om hur Bette fungerar, gör bara historien mera spännande.

Shane blir trött på att alla tjejer, lesbiska som hetero, dras till henne som flugor, och bestämmer sig för en celibatperiod. En intressant utveckling av hennes karaktär, eftersom ja, Shanes attraktionskraft är löjligt gränsande till buskis emellanåt. Hur folk bjuder ut sig och lägger upp sig! Hade jag haft Shanes problem under återhållsamma perioder hade jag varit en lycklig människa…

Max är en rolig karaktär att laborera med. Varken kvinna eller man. Varken hetero eller homo. En perfekt docka för skaparna att dra i trådarna på, så att säga.

Kit är här mer av en bakgrundskaraktär, vilket inte stör utan snarare känns naturligt. Hennes alkoholism är krasst sagt det mest intressanta med hennes karaktär, och när den nu är under kontroll fungerar hon bäst som ett bollplank till Bette och de andra karaktärerna, som ägare för fiket The Planet. Hon får i denna säsong förvisso konkurrens; en inte helt hållbar historia med en galen karaktär som söker hämnd för något som Shane gjort, och så vidare…, orkar inte fördjupa mig i detta, då det tillhör de bihistorier som är tveksamt genomförda och på gränsen till löjeväckande iscensatta.

I de första avsnitten befinner sig Helena Peabody i fängelse för ett brott begått i slutet av säsong fyra. Denna fängelseepisod är kort men hinner ändå rada upp alla de klassiska fördomarna kring fängelsevistelser; såsom gängbråk, hierarki och celler som ser ut som 1800talet i bekvämlighet. Jag blir väldigt off av denna episod, får jag säga, liksom av liknande utvecklingar av scener och situationer denna säsong dras med, som enbart skapar förutsägbarhet. Jenny tar pengar från filmkassan och shoppar loss med sin assistent i en onödigt lång scen med musik och gör-om-mig-tema. Någon som känner att de sett något liknande förr, räck upp en hand...
Jag ser fortfarande ”L Word” som en banbrytande och högst befriande serie, till för att bryta normer och ge mer tredimensionella porträtt av lesbiska rollkaraktärer. Förutsägbarhet av handlingsutveckling är saker som förstör. Jag bannar och önskar mig en striktare syn på det där med manusskribenter. (Stor del av förklaringen ges när jag kollar info på imdb.com, eller vad sägs om den här listan av manusförfattare? http://www.imdb.com/title/tt0330251/fullcredits#writers)
Ibland är karaktärerna som Sims-figurer i sin frustrerande förmåga att ständigt ta fel beslut, mot bättre vetande och klanta till det för både sig själv och andra. Det skapar en rastlöshet och indignation hos tittaren, som känner sig dumförklarad när givna utgångar låter vänta på sig, alternativt uteblir eller skjuts upp till nästa säsong.

Dvd-boxen som sådan är som vanligt stiligt utförd. Man har kvar introt som jag tidigare påpekat att jag inte gillar; kanske drog jag förhastade slutsatser. För om man bortser från att det pågår lite för länge är det faktiskt inget fel på det.
På varje skiva tre avsnitt, känns förstås magert, men har väl med produktionsomständigheter att göra, inget som går att styra.
Första skivan inleds med en hafsigt klippt tillbakablick på vad som hänt under tidigare säsong. Man missar stora detaljer, som jag som ouppdaterad får ana och leta upp genom detektivarbete under tiden. Då undrar jag lite över funktionen med denna resumé? Den är alltså inte informativ.

Jag tycker fortfarande att ”L Word” är en underbar serie, en fin värld att sjunka in i, med karaktärer som känns välutarbetade och överlag skådespelare som övertygar, sexscener som kittlar och vågar mer än man är van vid; över huvud taget en viktig produktion. Men säsong fem kräver lite piskrapp för sina brister. Liksom ”Sex and the city” falnade i säsong fyra och fem för att sedan återhämta sig i säsong sex och få ett högst värdigt avslut, kan vi kanske hoppas på samma sak här?

Lina Arvidsson