Still Walking

  • Svensk titel: Still Walking
  • Originaltitel: Aruitemo aruitemo
  • Speltid (min): 114
  • Release (Bio): 2009-07-17

Recension - Bio

Efter den näst intill skoningslösa men ack så gripande ”Barnen som inte fanns” är regissören och manusförfattaren Hirokazu Koreeda nu tillbaka med en ny och återigen mycket sevärd film. Här är han dock stilmässigt närmare sin debutfilm ”Illusioner” med en lågmäld och milt humoristisk berättelse om en familjesammankomst ett par dagar under sommaren. Jämfört med debutfilmen har han dock utvecklats en del, kameran är närmare placerad och karaktärerna är mer komplexa och intressanta än i debutfilmen.

Just karaktärerna är det område där Koreeda har lyckats allra bäst i sin nya film. De tillåts på ett sätt som inte är helt vanligt ha många och motstridiga drag vilket gör att de känns ovanligt levande och trots alla sina brister och fel också sympatiska och intressanta. De båda föräldrarna, barnen och deras respektive familjer har alla komplicerade känslor inför varandra och har stundtals svårt att uttrycka vad de känner och vill. Den bristfälliga kommunikationen mellan människor är ett av de teman som tydligast dominerar filmen och det förmedlas på ett mycket lyckat sätt. Intressant att notera är dessutom hur filmen passar in i en japansk filmtradition där särskilt den stora vardagsskildraren Yasujiro Ozu framstår som en given förebild, både tematiskt och tekniskt.

På minussidan måste dock påpekas att ”Still Walking” också har en sentimental sida som stundtals får ta över på bekostnad av äktheten. I vissa ögonblick slår den lågmälda vardagshumorn över i en viss banalitet som skadar trovärdigheten en smula. Musiken är fin i sig men tillför egentligen inte berättelsen något utan framstår närmast som smörig i kontexten. Detta är dock bara anmärkningar i marginalen i en annars oerhört intressant film som torde ha stor igenkänningseffekt för de allra flesta. Om man är införstådd med det långsamma tempot och frånvaron av tydlig intrig ger filmen dessutom en mycket underhållande och njutbar biostund. Och den sista tagningen där kameran, på ett nästan Mizoguchi-likt sätt i en av filmens ytterst få kamerarörelser, åker rakt upp och slutar i en överblicksbild av den aktuella kuststaden sätter in filmen i det större perspektiv den utan tvekan äger och som gör den universell.

Johannes Hagman

Kommentarer