Recension - Blu-ray/DVD

Italien är för närvarande ett land med allvarliga problem. Oftast handlar nyhetsrapporteringen om maffians stora inflytande i samhället och de våldsdåd som begås, ett ämne som behandlats i en stor mängd filmer, senast "Gomorra" i fjol. Men alltmer har också frågan om demokratins tillstånd i landet där premiärministerposten innehas av samma man som kontrollerar 90% av landets TV-utbud och dessutom gjort sig immun mot åtal diskuterats. "Videocracy" handlar om just detta och ställer frågor om vad som händer med medieutbudet och i förlängningen samhället då en mans personliga preferenser styr TV-utbudet i ett land där 80% av befolkningen har TV:n som främsta informationskälla.

Filmen börjar försiktigt och vi får följa ett antal personer som påverkar eller påverkas av den värld som TV skapat. Vi möter bland andra Italiens mäktigaste TV-producent tillika glad Mussolinibeundrare och Corona, mannen som funnit ett sätt att profitera på den alltmer urartade kändis- och skvallerkulturen för att själv komma upp sig i medievärlden. Och insprängt mellan deras berättelser får vi se glimtar ur den italienska televisionen, själva bevismaterialet, i all sin vulgaritet och obegripliga mängd. Den italienska tv-kulturen har nämligen spårat ut på ett sätt som borde chockera även den mest erfarne TV-tittaren. I klipp efter klipp visar bilderna hur nästintill nakna kvinnor dansar, visar brösten, ler och bjuder ut sig mot kameran. Eller så får vi se en musikvideo där ett antal småbarnsmammor och allmänt reko figurer sjunger för full hals: "Silvio, vilken tur att du finns!". Det är nämligen så, förklarar en person i filmen, att Berlusconi tycker om lättklädda och storbystade kvinnor och dessutom lockar de en stor publik. Premiärministern tycker dock inte om färgen grön, varför den också är ovanligt frånvarande i rutan.

Och ju längre filmen går desto närmare kommer vi den person som ligger bakom det hela, Berlusconi själv. Helt nära kommer vi förstås inte, han skulle givetvis aldrig ställa upp på en intervju med ett kritiskt journalistteam men bilden klarnar allt mer. Italienskfödda Erik Gandini som tidigare bland annat gjort den uppmärksammade Guantanamodokumentären "Gitmo" har lyckats samla ett stort material arkivbilder och några belysande livshistorier som exemplifierar problemen. Filmen är oupphörligt intressant och upprörande och har dessutom begåvats med goda produktionsvärden, bl.a. i form av den fina filmmusiken av Johan Söderberg som även klippt filmen. Det är helt enkelt en oerhört viktig film som tyvärr har ganska mycket att säga även om vårt TV-utbud här i Sverige, även om det inte på långa vägar har gått lika långt som i Italien. En ljusglimt finns dock. När filmen släpps i Italien i nästa vecka går den upp på ett stort antal biografer och den har redan väckt uppmärksamhet i media. Förhoppningsvis kan den bli en del i den förändringsprocess som är nödvändig för att Italien ska kunna vända den trend som är på väg att ruinera landet på den moraliska fronten.

Johannes Hagman