Recension - Bio

Woodstock, den mest klassiska festivalen för pop och rockmusik överrhuvudtaget finns dokumenterad i den nästan lika klassiska dokumentären med samma namn från 1970. Filmen fångar festivalens stämningen nästintill perfekt och innehåller en lång rad anmärkningsvärda musikframträdanden. Så den naturliga frågan när nyheten om att Ang Lee skulle göra en spelfilm om evenemanget dök upp var helt enkelt: varför? Lyckligtvis blir den frågan ganska ointressant när filmen väl sätter igång. Istället för att skildra de tre festivaldagarna inne på området fokuserar "Taking Woodstock" på arbetet bakom festivalen och de stora förberedelser som krävdes för att idén skulle bli verklighet. Huvudperson är Elliot Teichberg, den unge man som hittade den plats där festivalen slutligen gick av stapeln efter det att arrangörerna blev bortkörda från den ursprungliga platsen.

I början av filmen är festivalen avlägsen och existerar bara som nyhetesnotiser i tidningen. Istället är det vardagen på Elliots föräldrars lilla sunkiga motell i det lilla samhället som står i centrum för handlingen. Känslan är den av en typisk amerikansk independentfilm av den välgjordare sorten. Karaktärerna är lite skruvade men i grund och botten trovärdiga, blandningen mellan allvar och humor väl mixad och den lilla världens händelser framstår som lika viktiga som det som händer runt omkring. Det är lite förvånande men mycket lyckat att Lee valt att skildra denna stora händelse på ett såpass lågmält och stundtals finstämt sätt. Allteftersom festivalen kommer närmare och hippisarna blir fler ökar tempot men filmen genom står de små handlingarna och relationerna inom familjen i centrum. Problem uppstår i och med de generations- och kulturklyftor som blir uppenbara när de lokala ortsborna och festivalbesökaran möter varandra men de sätter aldrig några större käppar i hjulen för den härliga stämning som filmen förmedlar. Elliots konflikter med och frigörelse från sina föräldrar går inte smärtfritt men det löser sig givetvis till slut. "Taking Woodstock" är helt enkelt en feelgoodfilm som underhåller och engagerar men knappast tillför något nytt i sin genre. Dock kan den hjälpa till att nyansera myten om Woodstock en del och berätta historien om dem vars arbete var nödvändigt för att festivalen skulle kunna bli av,

För den som sett den tidigare nämnda dokumentären innehåller filmen en del inslag som roar på grund av sina referenser till inspelningen av den. Vi får bland annat se de tre berömda nunnorna och möta mannen som städar latrinerna och har en son på festivalområdet och den andra i Vietnam. Skådespelarna är genomgående duktiga och man får en del skojiga gästspel såsom Paul Dano i rollen som LSD-knarkande festivalbesökare. Och musiken då? Även här har man lyckats bra. Vi får aldrig se artisterna på scenen utan själva festivalmusiken hörs endast vagt på avstånd. Denna teknik har gett upphov till det fantastiska ögonblick i filmen då några badare långt i fjärran hör tonerna av Richie Havens "Handsome Johnny" när festivalen äntligen startar. Förutom låtarna från scenen finns på soundtracket klassiska låtar av bl.a. Crosby, Stills and Nash och Love, och ett antal fina specialskrivna stycken av Danny Elfman. Men det viktigaste av allt är att man faktistkt lyckats återskapa Woodstockkänslan utan att det känns krystat eller fånigt. Lite väl lättuggad filmföda kanske, men nog så uppiggande.

Johannes Hagman