Recension - Blu-ray/DVD

Feministisk porr, vad är det? Den frågan har många ställt sig den senaste tiden efter att kortfilmssamlingen ”Dirty Diaries” blivit hett omdebatterad i press och media. Själv funderade jag ett tag och kom sedan fram till att det antagligen handlar om vanlig porrfilm, av, med och för kvinnor i första hand. Jag tyckte att det lät riktigt intressant och kände att det skulle kunna bli riktigt bra. Men jag hade missförstått det hela...

”Dirty Diaries” består av tolv kortfilmer regisserade av olika kvinnliga konstnärer och filmare. Här började den första varningslampan blinka för min del: ”konstnärer”. OK, det kan bli pretentiöst värre med andra ord... Samtliga filmer är inspelade med mobilkamera, vilket fick varningslampa nummer två att blinka hysteriskt. Detta innebär en bildkvalitet som i bästa fall kan beskrivas som halvbra men oftast som usel. Men det är ju till syvende och sist innehållet som är viktigast, eller hur?

Jag kände att jag kanske inte var den rätta personen att uttala mig om en film har ett feministiskt budskap eller inte så jag bad min fru att göra mig sällskap under filmens gång för att få en kvinnas omdöme också.

”Skin”: Den första filmen har en skön tanke bakom sig: Vi möter ett älskande par som inte riktigt vågar öppna sig för varandra i början men som efter ett tag släpper på spärrarna och ger sig hän varandra till fullo. Detta visualiseras med att paret i filmen är klädda i hudfärgad nylonkroppsstrumpa som täcker deras kroppar till 100% tills de under filmens gång klipper upp fler och större hål i dem. Som sagt, regissören Elin Magnusson hade en bra idé här som jag köper rakt av, men framförandet var inte helt lyckat. För det första finns det inte mycket som är så totalt avtändande som hudfärgad nylon (tänk farmors gamla strumpor) och för det andra så förde synen på detta par tankarna till fullkroppskondomerna i ”Den Nakna Pistolen”, inte heller jättesexigt.

”Fruitcake”: Film nummer två, regisserad av Sara Kaaman och Ester Martin Bergsmark, bjuds vi på suddiga närbilder av frukt och kön. Att gå från tummen i en kiwi till en strap-on i röven är förvisso inte något man ser varje dag, men bra tycker jag inte att det är. Missar säkert någon underliggande mening i detta, det är dock inget jag gråter över.

”Night time”: Det här är en rakare film, med ett par som har sex helt enkelt. Inte så stor skillnad mot en ”vanlig” porrfilm, möjligtvis kan jag känna att fokus ligger mer på kvinnans njutning än på mannens. Inget spektakulärt, men fullt godkänt (förutom bildkvaliteten då).

”Dildoman”: En animerad kortfilm med en lite annorlunda twist som vänder på tanken om vem som utnyttjar vem. Ganska smart och kul film, regisserad av Åsa Sandzén.

”Body Contact” av Pella Kågman. Vi får se två tjejer som väljer ut ett ”offer” att ha sex med genom en kontaktsite på nätet. Väl på plats konfronteras mannen med en kamera och blir väldigt misstänksam, något som dock går över när han väl får sätta igång med det han är där för att göra. Kan bara gissa att det feministiska med den här filmen är att det är kvinnan som kallar in en kropp att utnyttja istället för tvärtom. Halvdan film, kändes lite väl konstlad.

”Red Like Cherry” av Tora Mårtens börjar med suddiga närbilder på kroppar vid havet och i duschen. Sedan följer ett par minuters sexscen. Antar att det är en sexscen iaf, med tanke på att det inte går att urskilja något förutom ett rött ljus får jag utgå från stönandet i bakgrunden. Konstnärligt? Antagligen. Bra? Nej.

”On Your Back Woman!” av Wolfe Madam vet jag inte vad jag ska säga om faktiskt. Nakenwrestling är vad det är, varken mer eller mindre.

”Phone Fuck” av Ingrid Rydberg är antagligen den mest lättförståeliga filmen i samlingen. Två kvinnor samtalar i telefon. Det är tydligt att de saknar varandra och de börjar snart ha telefonsex. Bilder på detta varvas med flashbacks där paret är tillsammans. En mycket enkel och rak story som jag tror att väldigt många som haft distansförhållande, eller bara där den ena parten varit bortrest, kan känna igen sig i. Inte heller något överambitiöst foto utan ”bara” en vanlig film. En av de bästa i den här samlingen.

”Brown Cock” av Universal Pussy. Från brun dildo till hela näven upp i skötet. Japp, nu snackar vi fisting i närbild. Upphetsande? Knappast.

”Flasher Girl On Tour” av Joanna Rytel. Vi får följa med Flasher Girl på blottarturné där hon visar upp sig näck för vem som helst, oavsett om de är intresserade eller inte. Där står hon med byxorna nere på tunnelbaneperrongen/balkongen/whatever och vädrar sig. Ungefär lika provocerande som när överskattade ”komikern” Nour El-Refai blottade sig i ”Ballar av stål”, dvs inte mycket alls. Mest ointressant.

”Authority” av Marit Östberg. En tysk(?) klottrartjej blir tagen på bar gärning av kvinnlig polis men brottar ner denna och våldför sig på henne. Givetvis blir poliskvinnan brutalt upphetsad och snart sexar de bägge loss ordentligt, men först ska det spottas på, fimpas i munnen på och annat mys. Om polisen har batong? Givetvis, förutsägbart så det skvätter om det.

”For the Liberation of Men” av Jennifer Rainsford förstår jag helt enkelt inte. Diverse män i peruk och spetsstrumpbyxor som onanerar. Jag vet inte hur det är med er, men det är inget som jag ser som vare sig feministiskt eller upphetsande.


Som ni ser är jag inte överdrivet imponerad över denna ojämna samling med kortfilmer och det var inte heller frun. Hon ställde en väldigt enkel fråga när eftertexterna rullade: ”Om de nu vill göra porr, varför inte göra den bra?”.

Jag misstänker att det inte har så mycket med den feministiska sidan som med den konstnärliga. Jag läste i media i samband med filmens premiär att en av regissörerna (minns tyvärr inte vem) ”inte tyckte om porr” och därför ville göra något annat med sin del. Hade det inte varit bättre att hitta några tjejer/kvinnor/tanter som faktiskt ville göra porr med en feministisk touch? Hade det inte varit enklare att hitta en publik då? Jag tror det. I nuläget ser jag egentligen inte att ”Dirty Diaries” passar någon annanstans än på diverse filmfestivaler eller som olika digitala konstverk/installationer på vernissage.

Som bonusfilm på skivan, som kommer förpackad i en snygg digipak och även inkluderar en påkostad booklet, ligger den kortfilm av Mia Engberg som låg till grunden för hela projektet. ”Come Together” är det klockrena namnet på filmen som visar olika kvinnors ansiktsuttryck medan de onanerar. Mycket enkelt, mycket effektivt och definitivt den bästa filmen på skivan.

Många har blivit väldigt upprörda över det faktum att ”Dirty Diaries” fått 350 000:- i filmstöd från SFI och menar att skattepengar inte ska gå till porr. Det får man givetvis ha sina åsikter om, men jag tänker inte sälla mig till skarorna som protesterar mot detta eftersom det kunde ha varit mycket, mycket värre. Herregud, pengarna kunde ju ha gått till Colin Nutleys nästa projekt!

Fredrik Liljegren, chefredaktör