Recension - Bio

Det finns en vanligt förekommande tendens inom svensk film idag att filmskaparna tror att det realistiska eller sannolika inte är tillräckligt för att fylla åskådarnas krav på en intressant och engagerande film. Istället tar man till överdrifter och skruvar till var och varannan scen för att den ska bli extra rolig, sorglig, spännande o.s.v. Inte särskilt mycket men tillräckligt för att det på ett smidigt sätt ska passa in i en etablerad mall för hur en publikvänlig film bör vara. Det ska vara lite gripande, lite roligt och lite tänkvärt för att kunna nå en så stor publik som möjligt. Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem men i många fall leder det till lättköpta poänger då scenerna allt för väl passar in i en förväntad struktur.

Ett exempel: Maja, huvukaraktären i Teresa Fabiks ("Hip, hip, hora") nya film "Prinsessa", ska vara med i ett avsnitt av en ny buskisserie i TV och får strax innan inspelning läsa manus. Där står något i stil med: "En fet och groteskt ful tjej kommer in genom dörren". Tjejen är alltså Majas karaktär och poängen i filmen är tydlig: Alla gör sig lustiga över hennes övervikt och exploaterar detta för att själva få fördelar av ett eller annat slag. De ser henne inte som en människa utan som ett "miffo", som de uttrycker det i filmen. Men i ärlighetens namn, så skriver man väl faktiskt inte i ett manus ens till en buskis?

Poängen är lättköpt och det är tyvärr bara ett av många exempel i "Prinsessa" och tillsammans med ett antal stereotypa karaktärer får filmen en lite billig känsla över sig. Vilket är mycket tråkigt eftersom det trots allt finns några goda idéer i grunden för filmen. Huvudkaraktären är av ett ovanligt slag och hade gott kunnat stå i centrum för en betydligt vassare film om dagens kroppsfixering och sökandet efter sig själv när man utsätts för press från alla håll. Filmens andra huvudkaraktär, den misslyckade dokumentärfilmaren Erika, står inför ett hyggligt intressant dilemma när hon måste välja mellan att följa anständighetens väg eller offra Maja för sin egen karriärs skull. Men precis som de flesta andra svårigheter filmens karaktärer ställs inför slarvas det bort i det ointressanta och väntade slutet. Det positiva som kan sägas om exempelvis de överlag kompetenta skådespelarna och den proffsiga produktionen blir tyvärr små plus i kanten i denna alltför strömlinjeformade och opersonliga film.

Johannes Hagman