Recension - Blu-ray/DVD

Osunt älskade Hayao Miyazaki är tillbaka med ännu ett bedårande stycke japanskt ögongodis. I sitt stråk adaptationer av skandinavisk sagoskatt har turen kommit till Hans Christian Andersens infekterade "Den lilla sjöjungfrun". Till skillnad från föregående filmer såsom "Spirited Away" och "Princess Mononoke" har svärtan tonats ner, och man riktar sig till en aningen yngre målgrupp som vet hur man rätt uppskattar lite hederligt gulligull och rosa fluff.

Titelfiguren Ponyo är en slags hybrid mellan människa och guldfisk, en stackars inburad undervattensprinsessa som helst av allt vill vara ett helt vanligt landlevande flickebarn. Efter att ha kommit i kontakt med den unge pojkvaskern Sôsuke beslutar hon sig för att med hjälp av sin medfödda magi göra revolt mot hennes dominante far.

I vanlig ordning då det gäller regissören så är de naturbevarande budskapen allt annat än vad någon skulle kalla subtila. Annars är detta mest en underhållningsfilm som blott är skapt för att bibehålla tittarens intresse. Tack och lov är den till skillnad från många andra moderna barnfilmer befriad från den ständiga viljan om att smöra in sig hos den vuxna delen av publiken med referenser och nickningar. Tack vare detta lyckas man (åtminstone i mitt fall) paradoxalt nog bättre med att hålla mig fastnaglad i filmen. Varenda liten detalj i filmen är stöpt med en barnslig charm och skönhet som gör denna bekantskap högst njutbar. Filmens simpla intrig lyckas i all sin ödmjuka litenhet att beröra, och då och då finner jag mig själv med små små tårar i ögongiporna.

Att allt ser sött och fantastiskt ut är ingenting jag behöver påpeka, då Studio Ghibli har en lång tradition av att leverera. Att filmen utspelar sig mycket i en undervattensvärld är något som lockar en sådan aquafil som mig, och säkert många andra. Det okända under ytan har en förmåga att med sin skönhet locka många människor, och i Miyazakis händer blir det självklart högst njutbart. Allt från förtexter till eftertexter är ganska helgjuten, och det enda jag känner mig lite missnöjd är ironiskt nog designen av själva Ponyo.

Ett annat minus är att filmen inte riktigt håller hela vägen in i mål. Slutet är ganska segdraget, och för att vara en animerad film är speltiden ganska väl tilltagen. Helt i mjugg slutar det inte heller, utan man bjuds på lite tråkig propaganda för den prästliga vigseln. Visst är det sött med den naiva idén om den eviga kärleken, men inte fan är det sunt att två femåringar svär varandra kärlek in i döden. Jag hade gärna sett lite mer av originalförlagans sjöskumsintrig. Utöver detta ingenting att klaga på. Miyazaki och grabbarna grus har lyckats åstadkomma ännu en oemotståndligt bedårande film.

Kim Ekberg