Recension - Bio

Ken Loach är en gigant inom den brittiska filmen alltsedan debuten med "Kes" 1969 och har genom åren skaffat sig ett rykte som en illusionslös skildrare av den hårda verkligheten för unionens arbetarklass. I sin nya film, "Looking for Eric", gör Loach vad som närmast kan betraktas som en fantasyfilm om man sätter den i relation till hans övriga verk. Grunden i filmen är visserligen knappast ny: Eric Bishop, en desillusionerad medelålders man har stagnerat och förlorat både mål och mening i livet sedan hans två skilsmässor. Han lever med två oregerliga styvsöner och missköter sitt jobb på posten. Men mitt i all vardagsångest stiger så den hjälpande handen tillika filmens fantasyelement in: Den forna fotbollsstjärnan Eric Cantona, putslustigt spelad av sig själv. Eric Cantona dyker upp från sin namnes inre och fungerar som en uppmuntrande livsguru full med visdomsord om allt mellan himmel och hav.

Det han framförallt har som uppgift är att sporra Eric att försöka återuppta kontakten med sin första fru, Lily, samt att lära honom att öppna upp sig och ta hjälp av sina vänner och arbetskamrater från posten. Den Eric titeln syftar på är alltså inte Cantona som man först kan tro utan Bishop, som behöver finna sig själv för att kunna gå vidare i livet och hjälpa andra. "Looking for Eric" är således en film om att våga bryta invanda mönster och anförtro sina medmänniskor. Men det är också, givetvis, en film om den med arbetarklassen så förknippade fotbollen. Skildringen är tragisk på så sätt att dagens skruvade fotbollsindustri har gjort det omöjligt för de inbitna fansen att på plats följa det gröna fältets schack. Men den är också positiv i det att man genom fotbollen har chansen att lära sig det sanna lagarbetets glädje och nytta. Ibland får åskådaren ta del av inklippta sekvenser på mål som Cantona gjort under sin karriär, ett publikfriande element som känns överflödigt men inte lika tillgjort som man kan förvänta sig.

"Looking for Eric" är en dramakomedi med mörk botten som dock blir utslätad och förenklad mot slutet. Det är alltså en trivsam feelgoodfilm som i sina bästa stunder är roande och rörande och i sina sämsta smörig och banal. Filmen bärs upp av en fullgod insats av Steve Evets i huvudrollen och Cantona är överraskande rolig på sitt ganska buffligt sätt. Dock är den med sina nära två timmar överdrivet lång för sin handling och saknar den tonträff och närvaro som gjorde Loach senaste film "It's a free world" så viktig och uppslukande. "Looking for Eric" är en typisk trea, sevärd och underhållande men utan den förfining som skulle kunna göra den mer oumbärlig.

Johannes Hagman