De tre aporna

  • Svensk titel: De tre aporna
  • Originaltitel: Üç maymun
  • Speltid (min): 109
  • Release (Bio): 2009-09-18

Recension - Bio

Filmen "De tre aporna" av Turkiske autören Nuri Bilge Ceylan rönte stora framgångar då den premiärvisades på Cannesfestivalen förra året där den tilldelades regipriset. Nu kommer den hit, och när man ser den är det svårt att förstå varför den hosats upp så. Detta är en ganska typisk världsfilm av sorten vi ser veckligen, och inte mycket att hetsa upp sig över, även om det är välgjort och snyggt.

Filmen handlar om en aspirerande politiker som råkar köra på en fotgängare. Han bestämmer sig att köpa sig fri från fängelsestraff och dålig pr genom att låta sin chaufför ta på sig vanäran mot en generös pengasumma. Dessa pengar för såklart mer otrevligheter med sig för den stackars chauffören, hans fru och son, som förmodligen ska vara de tre aporna som den trista titeln refererar till.

Det blir mycket långsamt tempo och stirrande in i väggar, och lite substans. Det känns lite som att filmen låtsas att den berör ett viktigt tema, men det är diffust vad detta är för tema och varför vi förväntas bry oss. För att en film som denna ska fungera så gäller det att karaktärerna förankras känslomässigt hos åskådaren så att den temporala strukturen leder till närvaro. I "De tre aporna" finns det ungefär noll kännbar interaktion dessa apor emellan, vilket leder till en tomhet utöver den i deras blickar.

Det är självklart trevligt att bekanta sig med en stillsam och sansad film. Det blir lite som ett meditativt lugn i den höstnande storstadsvardagen att stiga in i biograferna och låta de utstuderade bilderna rulla. Detta är en bildligt ståtlig film vars estetik påminner om den samtida digitalfotokonsten. Det stör mig en del att filmen känns så processad i efterarbetet, och vissa gånger är den så hårt behandlad att det skär sig. Måttligt trött är jag också på denna filmgrens förkärlek till den urvattnade och gråbleka delen av färgspektrat. Annars är det fotografiska såväl som det berättartekniska oklanderligt.

Jag hade förväntat mig någonting i hästväg, men det blev blott en ponny jag sett så många gånger förr. Det är mysigt och trevligt, men tyvärr inte alls så mycket för världen. "De tre aporna" är ett bra exempel på den återvändsgränd denna filmtradition tycks ha kommit fram till. En slapphänt slentrian jag hoppas någon inom kort kommer att råda bot på.

Kim Ekberg

Kommentarer