Recension - Bio

Coco Chanel, en av värdshistoriens mest inflytelserika modedesigners har fått sitt liv redurerat till en biopic. Som titeln antyder har man lagt fokus på Coco innan hon blev Chanel, alltså innan hon blev känd. Detta på grund av Fountaines intresse om hur och varför Chanels kläder ser ut som de gör.

”Coco innan Chanel” lider dock av det stora problemet att den är stöpt i samma form som nästan alla andra biopics. Några scener från den hemska barndomen, många scener från hennes senare ungdom och sedan en slutscen när hon nått toppen Det enda som skiljer ”Coco innan Chanel” från andra biografifilmer är, om man bortser från att den handlar om just Coco Chanel, att den slutar långt innan huvudkaraktären dör. Att Coco Chanels liv resulterar i en film som är snarlik filmerna som handlar om så vitt skilda karaktärer som Jeanne d’Arc, John Forbes Nash Jr. eller William Wallace kan såklart väcka intressanta tankegångar om likheter, skillnader och samband dem emellan, men är i grund och botten gravt omoraliskt.

Om vi gör en jämförelse mellan ”Coco innan Chanel” och Julian Schnabels ”Fjärilen i glaskupan” ser vi direkt att Schnabel har lyckats integrera sin tolkning av Jean-Dominique Baubys liv i filmens form. Visserligen är detta en snäv jämförelse på grund av Baubys extrema omständigheter. Men vi ser samma sak om vi jämför Fountaines verk med Sofia Coppolas ”Marie Antoinette”, Truffauts ”Berättelsen om Adèle H”, eller med Todd Haynes film om Bob Dylan. Att göra en film är mer än att berätta en historia, och om man gör en film om en verklig person är det viktigt, att som regissör, föra fram sin egna tolkning av personen i fråga. Dett är något Haynes lyckas med medan Fountaine inte är i närheten.

Det intressanta med en film om en designer är att man får tillfälle att se en sällan skådad process, där modeskaparen tar in intryck (färger, mönster och andra saker som gör sig bra film), bearbetar den och skapar något med den. Detta misslyckas ”Coco före Chanel” med fatalt, det enda spår vi kan se av denna spännande process är när Coco ibland stannar upp för att se på dåtidens spektakulära mode. Anne Fountaine borde ha studerat Michelangelo Antonionis ouvre lite närmare.

Men trots alla missar finns dock faktisk ett fåtal kvaliteter. Däribland får vi räkna in Audrey Tautous gestaltning av huvudpersonen, som är väldigt övertygande trots att filmen i sig inte är det. Dessutom är inramningen av Tautous Coco väldigt vacker. Scenografen, kostymören och fotografen har alla gjort en smakfull insats till denna annars otroligt andefattiga film.

Stefan Ramstedt
s.ramstedt@hotmail.com

Stefan Ramstedt är recensent och bloggare på konkurrerande filmsidan Film.nu. Denna vecka bjöd jag in honom för att ge oss lite ovärderlig expertis utöver denna film. Mer av Stefans tankar om livet och filmkonsten kan ni läsa på privata bloggen anksoppa.

Kim Ekberg