Allt för min syster

  • Svensk titel: Allt för min syster
  • Originaltitel: My Sister's Keeper
  • Speltid (min): 109
  • Release (Bio): 2009-09-25

Recension - Bio

Kändissonen och smörkungen Nick Casavetes är tillbaka med ytterligare sentimentaliteter. Den nya rullen ”Allt för min syster” handlar om något så känsligt som barncancer, men tvekar ändå inte att slå på den stora trumman. Och dessutom jävligt hårt.

Det känns på ett sätt lite omänskligt att klanka ner på en film med så goda uppsåt. Egentligen är detta en film så smörig och patosfylld att man egentligen skulle kunna skratta åt dess uselhet. Men så kommer plötsligt en scen där filmens skalliga unga huvudperson börjar spy blod, och då är det inte roligt längre, utan bara hemskt. Här blandas smärtsamma cellgiftoperationer scener där en lycklig familj med blekvita V6-leenden studsar på en studsmatta i slow-motion med luften fylld av såpbubblor.

Mest av allt är det pinsamt sympatisökande, men då och då lyckas filmen att få mig att för en stund ta den på allvar. Relationen mellan Cameron Diaz modersgestalt och hennes döttrar är stundtals öm och trovärdig, och andra stunder Hobertsk usel och överspelt. Det verkar inte riktigt som att man vet vilket ben man ska stå på, och det är tråkigt att man inte kan lita på temats inneboende seriositet utan måste smöra in allt i hundra lager trams. Exempelvis finns det en scen där modern rakar av sig allt hår hon har på skallen av medlidande inför hennes dotterns svåra sjukdom. Vackert tycker man, kanske får man en liten tår i ögat. Men så i nästa scen har håret växt ut igen, och hon är lika kusligt perfekt.

Skådespelarinsatserna är det egentligen inget fel på med tanke på vad man har fått att spela med. Det är behjärtansvärt att Cameron Diaz ger sig på en roll som åtminstone på pappret innebär någon form av substans. Lilla Abagail Breslin har inte fått någon lätt start på sin karriär, utan snöat in sig ganska fett i ett otacksamt hörn av sockersöta och godhjärtade ungar. Alec Baldwin spelar också precis likadant som alltid, vilket såklart är bra. Förmodligen är han den främsta behållningen i filmen. Extra bra blir det när han vid ett antal tillfällen råkar få voiceover, och tankarna svävar i väg mot bättre ”Royal Tenenbaums”-tider.

En irriterande berättarteknik vissa filmer, speciellt pekoral som detta, besitter, är man befinner sig i ett slags nu från vilket man sedan flaskbackar sig tillbaka i tiden. Att man redan från början vet att filmen ska sluta och att flickebarnet ska mista livet i den hemska sjukdomen, leder därför till att jag hela tiden söker efter sammanhang där jag tror detta kan hända. Jag hoppas att vi ska komma fram till nuet och att kräftan ska segra, men så ännu en sentimental tillbakablick. Det är förmodligen ett misslyckande av en film om man hejar på cancern istället för dess huvudperson.

Kim Ekberg

Kommentarer