Recension - Blu-ray/DVD

1943 fördes den grekiske juden Salamo Arouch till koncentrationslägret Auschwitz tillsammans med sin familj. När nazisterna som driver lägret får reda på att Salamo har ett förflutet som boxare med bland annat en mästerskapstitel bakom sig beordrar de honom att ställa upp i ringen igen som underhållning för soldaterna. Matcherna var dock på blodigt allvar för fångarna då segraren belönades med en extra ranson mat eller lättare arbete medan förloraren skickades till gaskammaren eller sköts.

”Viljans seger” bygger på den sanna historien om Salamo Arouch. Under de två år som Salamo hölls fängslad i lägret kämpade han i över 200 matcher och var helt obesegrad. Han var också en av de få överlevande som släpptes när lägret stängdes 1945. I filmen porträtteras han av en fenomenal Willem Dafoe och jag vete fan om inte detta är en av hans absoluta bästa rolltolkningar någonsin. Han får sällskap av Robert Loggia som fadern, Costas Mandylor som brodern samt en lysande Edward James Olmos som spelar en av medfångarna.

Det är en mycket stark film, vilket egentligen inte är så konstigt med tanke på ämnet. Samtidigt som Salamos historia berör mig enormt är jag väldigt fascinerad över filmen i sig. Äntligen en film som känns äkta och där nazisterna till och med pratar tyska utan brytning. Okej då, samtliga greker pratar engelska men man kan väl inte få allt antar jag. Filmen har snyggt foto och allt ser verkligen skitigt och eländigt ut.

Även om ”Viljans seger” är en sann historia har man tagit sig vissa friheter. Bland annat så får vi i filmen se Salamos fästmö Allegra göra honom sällskap i lägret och efter frigivningen gifta sig med honom. I verkligheten fanns ingen Allegra, och Salamo mötte inte sin blivande fru förrän i april 1945 då han sökte efter familjemedlemmar i Bergen-Belzen. Detta är dock inget jag klagar på, Salamo Arouch gjorde det iaf inte då han medverkade som rådgivare under inspelningen.

Det finns många skäl att se ”Viljans seger” men jag tänker bara nämna två; Willem Dafoe och Edward James Olmos. Jag har inte sett någon av dem vara bättre än så här.

Fredrik Liljegren, chefredaktör