Recension - Bio

I raden 3D-spektakel kommer här en film som för en gångs skull är väl värd att ta på sig brillorna för. Animationsstudion Pixars senaste film ”Up”, eller ”Upp” som jag hänvisats till att kalla den, är faktiskt deras bästa på flera år. Filmen handlar om en äldre (mycket äldre) man som efter att hans frus bortgång bestämmer sig att gottgöra för den äventyrslusta hon aldrig fick utlopp för genom att med ett hus bestyckat med tusentals heliumballonger flyga till tropikerna.

Vi kan inledningsvis börja med att bocka av bedömningen av filmens tekniska excellens, så vi har den avklarad. ”Up” är en film som helt enkelt ser mycket bra ut. Som lekman är det svårt att se några klara förbättringar från föregående filmer, men man kan gott anta att detta är state of the art. Rent estetiskt, vilket ju egentligen är det verkligt betydelsefulla, är denna film helt klart i toppskiktet av vad studion presterat. Designen är alltigenom retrodoftande klockren och geometriskt tilltalande. Som vanligt har man varit noga med de små detaljerna, vilka tillsammans bildar till ett mycket inbjudande helhetsintryck.

Att filmen presenteras i 3D är bara en anteckning i marginalen, och gör i ärlighetens namn varken så mycket från eller till. Med vissa effekter lyckas man förhöja närvarokänslan, men den främsta landvinningen ”Up” gör gentemot tidigare filmer som använt sig av tekniken, är att den tonar ner på användandet till en mer rimlig nivå. Det främsta användningsområdet verkar vara att ge bilden mer eller mindre djupverkan, vilket är häftigt men knappast en livsnödvändighet.

Egentligen är inte ”Up” något intrigmässigt mästerstycke. När jag i efterhand ser tillbaka på dess beståndsdelar har jag svårt att se hur de kan motivera detta höga betyg. Som vanligt trillar man i sin egen fälla och låter en smått fantastisk inledning mynna ut i ett förmätt actionspektakel. Till slut känns det som att man sitter och kollar på en bergochdalbana från tv-programmet ”Mosquito”.

Men vad gör väl det när vägen dit var så fin? Många av scenerna i filmen fullkomligt rör mig till tårar. Det finns något tilltalande i den stumfilmslika banalitet i känslouttrycken som Pixar på senare år lärt sig bemästra, vilken får mig att falla handlöst. Inte värjs det heller för de svårare frågorna i livet såsom missfall och död, även om man närmar sig dem på vördnadsfullast tänkbara vis. Jag har överseende med att filmen sitter på en hel del konservativa och amerikanska ideal som inte är helt okej, och att ett utbrett genustänk tyvärr lyser med sin frånvaro. Denna svaga fyra grundar jag på att ”Up” får mig att sitta filmen ut med ett barns lyhördhet. Jag smilar, skrattar och lipar med stort engagemang. Och även fast den i minnet lätt kan framstå trivial vet jag att den begåvat mig med ett värmande känslomässigt bagage att bära med mig genom livets alla äventyr.

Kim Ekberg