Recension - Blu-ray/DVD

Ibland stöter man på rätt konstiga filmer. Filmer som är svåra att kategorisera och/eller bestämma om de är mästerverk eller bara urusla kopior av framgångsrika förlagor. Ta en titt på en film som heter ”Perdita Durango”! Skriv till mig och berätta om den är kanonbra eller bara förvirrande. Finns inte på DVD, men kan hittas i vissa obskyra videoaffärer. Jag har bestämt mig att den är …!

Nu har jag sett en annan film som spelar på temat ”hämnden är ljuv” och som för en stund fick mig att fundera på om detta nu var en bra film eller bara en konstig våldsskildring vars dialog består i en Irländsk accent och ett rikligt användande av det betydelsefulla och mångfacetterade ordet ”fuck”! Nåja, filmen är mycket underhållande, men kan te sig lite märklig ibland.

Manuset till filmen är ingen direkt höjdare och dess kraft ligger i att författaren/regissören Troy Duffy behandlar filmen och i synnerhet användandet av manuset som sin egen lilla lekstuga. Dialogen är förfriskande naturlig och pigg och bildspråket är, om inte nyskapande, i alla fall överraskande ovanlig. Färgerna är matta och slitna och helhetsintrycket ger en bild av misär och förfall. Allt är mer eller mindre korrumperat av något, skurkarna nästan karikatyrer av andra filmbovar och poliserna kvart i väldigt korkade. Alla utom Willem Dafoe som här spelar skjortan av alla andra som en fjollig agent som ska sätta punkt på alla mord som drabbar stadens kriminella.

Filmen innehåller avsiktlig humor som träffar rätt. Vissa jämför denna film med Tarantinos motsvarigheter, men jag skulle placera denna i en helt egen kategori trots att dialog och story skulle passa in på en del Tarantinoverk. Där Tarantino är skicklig på att sätta ord i mun på sitt välvalda persongalleri har Troy Duffy satsat på en mera fri stil och hans Boontown Saints är gladeligen befriad från tvångsmässig hantering av bild och språk. I första ögonkastet kan filmen verka rentav som ett hastverk, men det är den alltså icke! Persongalleriet är välvalt, om inte perfekt. Handlingen går fram i 110, men når inte actionfantastens referensfart. Humorn är välflorerande, men tål ingen jämförelse med komedier. Man kan väl säga att detta är ett actiondrama med humoristiska och satiriska influenser.

Willem Dafoe är alltså utan tvekan filmens höjdpunkt, men även resten av skådespelarna gör bra ifrån sig. Sean Patric Flanery och Norman Reedus som de hämnande änglarna är välvalda, Davis Della Rocco som Rocco är helt hysteriskt bra och Billy Connolly som megamördaren Il Duce perfekt. Om unga män känner igen ett konstigt familjärt ansikte i rollen som Vincenzo Lipazzi så är det den uråldrige porrskådisen Ron Jeremy som banar sin väg för en ”riktig” filmkarriär.

Musiken i filmen är sparsam och ljudet därmed ganska intetsägande. Liten besvikelse faktiskt, men inte dåligt på något sätt. Det bara saknades något…! Bilden är i sin matta skitighet perfekt.

Jag vill rekommendera filmen för alla som kan tänka sig tåla något annat än vardagligt pangpang + Hollywoods finanskonsumerande specialeffekter. Här har vi en film som påminner om första halvan av Deer Hunter men med mera svordomar och våld. Överraskande bra i sin enkelhet.

Jan Ahlgren