Recension - Bio

Detta år kan man med lite god vilja kröna till skräckkomedins år. Först fick vi se Sam Raimis stundtals briljanta ”Drag me to Hell”, och nu kommer ännu en horrorspoof i form av ”Zombieland”. Vad som kommer här näst kan man ju bara drömma om. Denna film utspelar sig efter ett utbrott av zombieinfluensa som slagit ut jordens befolkning. Kvar finns ett gäng kids och en Woody Harelsson som tillsammans dödar vandrande kadaver som om ingen morgondag skola finnas. Vilket det ju kanske inte heller gör.

Som recensent skulle det vara förbannat lätt att referera till den här filmen som en ”amerikansk Shaun of the dead”, så det ska jag också göra. Då ”Shaun” var småputtrande brittisk så är ”Zombieland” svulstigt jänkig. Istället för trivsamt söliga odöda så låter man dem här springa. Det öses också på med ganska gräslig hårdrocksmusik, populärkulturella referenser och produktplacering tills man storknar. Inledningsvis så tror jag att bioupplevelsen ska bli katastrofal. Filmen börjar med att en zombie springer fram till kameran och rapar. Men efter ett tag vaggas jag turligen in i filmens rafflande tempo och lär mig leva med diverse burleska inslag.

Som gammal zombiefanatiker är självklart varje tillfälle att se en zombiefilm på julafton rena rama julafton. Denna film påminner i upplägget inte så lite om videospelet ”Dead Rising” som kom för ett par år sedan där tonvikten låg vid att ta död på horder av zombies på olika roliga sätt. Hur nu makabra dödsscener kan fungera som underhållning. En väl använd ursäkt är den att de som dör redan är döda när de dör. Splattret i denna film är grovt och ofta mycket frånstötande, men omänskliggörandet av fienden gör det lite lättare att stå ut. Jag antar att det var så man tänkte i tyskland när man bestämde att alla som dör i ett tevespel måste vara robotar eller zombies eller ha grönt blod.

Det är tydligt att filmen talar till en ungdomlig publik. Filmen fungerar ungefär som en vanlig amerikansk indierulle, fast med zombies, och med Jesse Eisenberg istället för Michael Cera. Märkligt nog går den oknullade tonåringen med ständigt bristande röst, trots sin missanpasselse i samhället, tydligen goda chanser att klara sig vid en zombieinvasion. Outhärdliga Abagail Breslin får även vara med i sin bästa film hitintills, och klarar av att hålla sig i bakgrunden någorlunda. Detta upplägg klarar sig oväntat bra i denna hybridform, kanske tack vare att de köttsmaskande liken ger en välbehövd distans till de amerikanska värderingarna och rollfigurernas stereotypitet. Men även om filmen är gjord för en ganska lobotomerad publik så finns det mer intellektuellt högvärdiga bitar. Det känns lite som när Pixar i sina filmer brukar flirta med föräldrarna i publiken genom diskreta blinkningar. Även här lyckas man bra med att, även om ungarna är lite längre och dessutom har höga kepsar, skoja över huvudet på den omognare delen av publiken.

Men störst av allt är ett gästspel av allas vår älskade *SPOILER* Bill Murray, som trots att han egentligen bara gör reklam för sig själv, i sitt lilla inhopp får mina ögon att lysa likt två små lyktor. Detta och andra små fina och ganska kärleksfulla detaljer ljuter liv i detta annars ganska hjärndöda missfoster.

Kim Ekberg