Recension - Bio
Michael Moore fortsätter oförskräckt sitt kall att avslöja det moderna samhällets omänsklighet i sin nya film ”Captialism: A love story”. Anledningen till att just kapitalismen, den i dag styrande samhällsstrukturen i de flesta av världens samhällen, denna gång står i skottgluggen är den stora finanskris som fortfarande påverkar världsekonomin i stor omfattning. Moore tacklar det nya ämnet på sitt gamla sedvanliga sätt i denna personligt hållna men allmängiltigt menade dokumentär. Det visar sig, något överraskande, att Moore helt förkastar den kapitalistiska ideologin och faktiskt tycks förespråka någon form av socialism, även om han aktar sig för att säga det rakt ut. Om man skulle jämföra ”Capitalism: A love story” med en rättegång skulle man kunna säga att bevisningen är känslomässigt stark men kanske något ofullständig.
Huvudvittnena är i vanlig ordning de genomsnittliga amerikanerna som haft oturen att råka ut för svåra och ofta svårförsvarbara orättvisor. Vi får möta människor som kastas ur sina hus för att de lurats till att ta lån med oskäliga räntor; människor som får sparken för att företagsledningen ska kunna behålla sina stora löner och människor som får veta att företag genom livförsäkringar har tjänat pengar på deras makars förtida död. Det är dock viktigt att påpeka att även förebilder finns med, särskilt en grupp avskedade arbetare som går ihop tillsammans för att stå upp för sina rättigheter får stort utrymme Därtill anlägger filmen med hjälp av en stor mängd arkivklipp och faktauppgifter ett historiskt perspektiv på kapitalismen i USA. Dessutom finns ett par sekvenser där Moore sin vana trogen spexar till det och utövar lite ”civil action”. Det hela är mycket övertygande och ofta gripande men man känner stundtals att det hade gått att göra en bra mycket vassare film på ämnet än vad han denna gång åstadkommer.
Problemen ligger många gånger i själva filmhantverket. I de mest gripande stunderna i mötet med de olika personerna fylls plötsligt biosalongen av en pompös och sentimental musik som gör att det hela känns billigare än nödvändigt. Dessutom finns det ögonblick då de intervjuades tårar exploateras så till den milda grad att det blir genant att se på. Med stor säkerhet är dessa inslag ett sätt för Moore att anpassa sig till en amerikansk publik som är van vid den här typen av inslag från TV, men det skadar tyvärr filmens trovärdighet en smula. Den största och mest uppenbara bristen hos ”Capitalism: A love story” är dock att den, liksom Moores övriga filmer, är helt centrerad kring den amerikanska situationen. Att kapitalism mer än något annat politiskt system är ett globalt fenomen anas bara i periferin och gör tyvärr filmens presentation alltför snäv för att på allvar utmana dagens publik. Att den slutar i en okritisk hyllning av Obama och helt plötsligt målar världen i ljusa färger är väl sedan helt enkelt någonting man får stå ut med när man ser en Moore-film. Sammanfattningsvis är det ändå en mycket sevärd och tankeväckande filmupplevelse som så många som möjligt borde se då den kan vara en god hjälp i att förstå vårt samhällssystem.
Kommentarer