Recension - Bio

Veckan efter det att Peter Greenaways spelfilm om Rembrandt och målandet av den tavla som numera går under titeln ”Nattvakten” hade premiär på svenska biografer, är det nu dags för Peter Greenaways dokumentär om Rembrandt och hans tavla ”Nattvakten” att göra entré. Låter det märkligt? Det är det också. Greenaway har alltid varit en excentriker som haft lätt för sig att snöa in på ett ämne och sedan presentera storslagna idéer, exempelvis de planerade 92 (eller något sådant) filmerna om den påhittade vetenskapsmannen Tulse Lupers resväskor. Det är väl kanske överflödigt att säga att dessa projekt sällan slutförs. Nu är han alltså väldigt intresserad av ”Nattvakten” och i sin rätta kontext är det därför inte särskilt konstigt att han gör två filmer på samma tema, den som här är aktuell betitlad ”Rembrandt's J'Accuse”, en parafras på Emile Zolas berömda text.

Den teori som ligger till grund för bägge filmerna handlar om att Rembrandt i sin tavla riktar en anklagelse om mord mot de avbildade. Greenaway tror stenhårt på teorin och använder sig av tecken i tavlan själv som tyder på att detta skulle stämma. Det hela är i grunden mycket intressant och tittaren bjuds på rikliga doser historiska fakta som stundtals är belysande och stundtals bara utmattande. Problemet är att innehållet är precis detsamma som i spelfilmen bara det att den presentationen passade materialet oerhört mycket bättre än vad fallet är i denna dokumentär. Dessutom är ”Rembrandt's J'Accuse” hiskeligt ful, estetiskt sätt påminner den betydligt mer om den
”Pillow book” än hans senaste filmer och det är sannerligen inget positivt.

Filmen består till stor del av bilder på ”Nattvakten” och andra tavlor som används som referenspunkter i regissörens resonemang. Men där finns också, och det är nu det börjar bli konstigt, under större delen av filmen en liten ruta i mitten av duken med Greenaways huvud som berättar hur vi ska tolka det vi ser. Det är omöjligt att veta om han är fullt seriös med detta grepp eller inte men oavsett vilket är det så pass störande att detaljer av den analyserade tavlan blockeras av en grådaskig aristokratnuna att det är helt oacceptabelt. Förutom huvudet flyger det omkring en mängd andra små rutor med olika bilder i samtidigt som karaktärerna på tavlan skjuter laser med ögonen och med hjälp av digitala ingrepp styltigt viftar omkring med spjut och handskar och jag vet inte vad för att illustrera blickriktningar och fallossymboler.

Förutom detta består filmen av ett stort antal klipp från Greenaways egen spelfilm och dessa klipp används, hör och häpna, som bevisning för att de framlagda teorierna stämmer. Det innebär alltså att Greenaway stöder sina resonemang på... sig själv! Detta ger ytterligare vatten på kvarn åt tanken att filmen kanske inte alltid är helt allvarligt menad men samtidigt är det uppenbart att mannen bakom verket brinner så för frågan att det verkar osannolikt att han skulle vilja riskera att skämta bort den. Skämt eller ej, filmen bjuder inledningsvis på några riktigt fina skratt men man tröttnar ofrånkomligen förr eller senare på den sjaskiga stilen.

Men det kanske allvarligaste felet som Greenaway gör är att han så självklart tar på sig rollen som Rembrandts språkrör. Förmodligen beror detta på att han så starkt identifierar sig med den stora målaren men det är hur som helst oerhört pompöst att påstå sig kunna tala för en man som varit död i flera hundra år. Greenaway återkommer hela tiden till hur Rembrandt tänkte och tyckte trots att han omöjligt kan fastställa detta med säkerhet. Nåväl, ”Rembrandt's J'Accuse” tillför mycket lite till tolkningen av tavlan som inte redan spelfilmen sagt och har egentligen ingenting att göra på biograf. Men till en slö vardagskväll framför TV:n kan den fungera om man har tålamod med mannen det handlar om. Peter Greenaway alltså.

Johannes Hagman