Recension - Bio

Nemo Nobody, vad nu fan det är för namn, är år 2092 världens sista dödliga person. Försatt i hypnos av sin psykiater tänker han tillbaka på sitt ickelinjära liv och alla de val han kunde gjort för att förändra det på olika sätt. Man kan tro att ”Mr.Nobody” ska vara en knasig och infallsrik film, men när man ser den visar den sig snarare vara en ganska konventionell och smörig Benjamin- Buttonfilm. Själva galenskapen ligger istället i hur så mycket ambition, pengar och drömmar kan ha sipprat ut i något så totalt menlöst.

Under dryga två och en halv timma matas vi proppfulla av filosofiska tankelekar så uttjatade att man knappast tror sina ögon eller öron. Det handlar om slumpen, ödet, drömmen valet, butterfly-effect, grodor som fryser till is, och andra hårt infekterade ämnen hos unga människor som just upptäckt att de kan tänka. Än mer känns de existentiella frågeställningarna igen från de senaste tjugo årens indiefilmsrepertoar. Det förvånar mig ärligen när regissören och manusförfattaren visar sig vara en vuxen människa, som borde kunna tänka ordentligt.

Än mer chockerande är att man med filmen tagit sig den enorma friheten att sno hela scener och sammanhang från filmhistoriska kanon. Det man i programhäftet kallar för ”blinkningar”, kan inte kategoriseras som annat än samvetslös stöld. Det stjäls ogenerat från filmer som ”Harold and Maude”, ”Spegeln”, ”Europa”, ”Z00”, och en massa fler (och säkert en ytterligare massa fler som går mig över huvudet). Det är osäkert om regissören tänker det som referenser, eller om han hoppas att publiken ska tro att det är i hans snille dessa smartheter har fötts. Hursomhelst får detta mig att tänka på en scen ur Grim Fandango där Manuel Calavera just har framfört en spoken-wordpoem för att därefter ordagrant bli plagierad av nästa deltagare:


Manuel: Hey, you stole my poem.
Olivia: Oh, Manny. It was an homage.


Lika återanvänt känns hela innehållet i filmen, jag kan inte erinra mig att den bidrar med en enda ny tanke. Till och med soundtracket består av sånger som dagligen hörs i reklamfilmer och andra filmer, och dessa recyclas även filmen igenom så att ett fyrtal låtar går om och om igen. Jag tycker synd om seriösa skådespelare som Jared Leto, Sarah Polley och Rhys Ifans som på något magiskt vis blivit lurade att det här skulle bli något. Nej skådspeleriet är det egentligen inte något större fel på. Inte heller fotot, produktionsdesignen, ljudläggningen eller något sådant. Detta monumentala magplask och missfoster till film kan endast skyllas på en vansinnig belgare vid namn Jaco van Dormael. Låt oss hoppas att han aldrig belönas med något slags förtroendekapital igen, någonsin.

Kim Ekberg