Recension - Bio

Efter att ha passionerat längtat efter en film i så många år, är det inte utan en viss overklighetskänsla jag plötsligt kliver in i biografen för att slutligen få se den. Jag talar om favoriten Wes Andersons stop-motion-animation av tillika favoriten Roald Dahls saga ”The Fantastic Mr.Fox”, som efter fem år i verket nu äntligen finns för allmän beskådan.

Jag är mycket nöjd med denna film och dess innehåll, och därför kanske det förefaller märkligt att denna recension kommer att innehålla så många cons som den gör. Men jag är en sådan sugare för Wes Anderson så att jag känner att det är på plats att klanka på allt som klankas kan. Förstå bara att det hela är mycket kärleksfullt.

Filmen är, föga förvånande, ett visuellt stordåd, och en av de allra snyggaste animerade filmerna som någonsin sett dagens ljus. Alla djur och omgivningar är minutiöst designade, och omsorgsfullt och levande animerade. Det enda jag har lite svårt för är hur människorna i filmen ser ut, de är lite för obehagliga för min smak (även fast det är meningen att de ska vara det.)

När det kommer till själva handlingen i filmen så hade jag gärna sett att man hade hållit sig närmare den litterära förlagan vad det gäller disposition och händelseförlopp. Filmen är späckad till bristningsgränsen med innehåll som gör att det blir svårt att ta in allt. Jag hade hellre sett att man ägnat filmens andra hälft åt familjeliv snarare än skottlossningar och actionscener.

Det finns många fina och hjärtskärande scener, men mest av allt är det galenskaper och ”pure wild animal craziness”. Då och då får jag en känsla av att manuset skrivits lite väl snabbt, och inte riktigt är så genomtänkt som det borde vara. Det finns fantastiskt mycket rolig och välskriven dialog, och prislösa gags, men som helhet känns det aningen osammanhållet. Wes Andersons sedvanliga karaktärsutveckling är här aningen nedtonad.

Något som är mycket lyckat är dock draget att låta djuren leva i en människolik värld, ha mänskliga problem, och bära propra kläder. Detta fast de tydligt innerst inne är vilddjur. Detta är en fin metafor för det människans inneboende djuriskhet, som då och då slipper ut och synliggörs. Detta belyser på ett fint sätt ”Mr.Fox” och hans manlighet i kris. Samtidigt som han försöker vara en respektabel och mänsklig varelse, kan han alltid ursäkta sina mansgrisiga attribut på vilddjuret inom honom.

George Clooney, Meryl Streep och gänget gör alla ett lysande jobb med rösterna till djuren och människorna i filmen, vilka alla faller sig mycket levande och känslofulla. Det är roligt att perifera figurer som Wally Walladorsky och Eric Chase Anderson får så pass stora roller i filmen. När det kommer till soundtracket så kan jag inte tycka annat än att musiken känns lite väl överarbetad. Det ligger en matta av musik över hela filmen, som jag tycker man kunde tonat ner lite. Jag anser också att man borde låtit Mark Mothersbaugh fått stå för fiolerna, då han säkerligen gjort ett bättre jobb. Jag tycker inte heller den licensierade musiken, blandannat av (Beach Boys, Art Tatum och (surpris surpris) rolling stones) sitter helt hundra. Både vad det gäller musikläggningen och berättarspråket försöker man lite för hårt med att vara så mycket Wes Anderson man bara kan.

Men summa summarum en film precis lika fantastisk som man på förhand kunnat hoppas på. En animation som kommer falla stora som små på läppen, kanske stora i högre grad än vad vi är vana vid i genren. Att se ”Fantastic Mr.Fox” är som att kliva in i en underbar och bedårande liten värld, dit man många gånger kommer att vilja återkomma. Att jag mellan besöken inte riktigt kommer att tänka på med riktigt samma värme som Andersons övriga världar, är en av de många små smällar man då och då måste lära sig att ta.

Kim Ekberg