Recension - Blu-ray/DVD

Valentine är en mörk stund för alla älskare av skräckfilmer. Något sämre i genren på senare tid har jag nog inte sett sedan Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren (1998). Många menar att vad kunde man vänta sig då regissören har Mördande legender (1998) på sitt samvete. Men då jag tyckte den var en av de mer lyckade skräckisarna i kölvattnet av Scream, så hade åtminstone inte jag jättelåga förväntningar.


Valentine kör på lite som om Scream och den ironiska skräckfilmsvågen aldrig inträffat och försöker uppdatera de mer eller mindre klassiska hugg- och skrikskräckisarna från slutet av 1970- talet och början på 80- talet. Hela paketet alltså, humorfritt och utdragna, obehagliga mord. Allt från prologen till karaktärerna, musiken, morden och hur mördaren rör sig och dyker upp och, inte minst, masken han bär. En kerubmask (som tydligen har något med Alla hjärtans dag att göra), en enorm förskärare och psykopatens lite stela, men obönhörliga marsch fram mot offret.

Jag hade tänkt att skriva att ingenting har förändrats, att Valentine känns som om den är gjord, säg, 1983, men det är inte helt korrekt. Tjejerna i filmen har en mycket mer avgörande roll än vad som var möjligt på 80- talet. Här har de huvudrollerna, är kaxiga, självsäkra, fulla av attityd och hjärna och skriker inte som sina (ofta) blonda bimbosystrar från det glada 80- talet. Killarna i filmen är antingen dumma i huvudet eller misstänkta mördare, "all men suck!" som en tjejerna upprörd vräker ur sig.
En annan sak som skiljer Valentine från de flesta skräckfilmer under den tid då det massproducerades rullar av detta slag (återigen sent 1970- tal och större delen av 80- talet) är att den knappt skulle göra sig rättvisa då det begav sig. Och då kanske kännare av genren fattar vad vi snackar om här? Att Valentine är en ganska så ordentligt kass skräckfilm med illa skrivet manus, rackiga skådis- insatser och en skräck och spänning som i stort är lika med noll. Knappt en scen känns originell. Först mot slutet pirrar det till lite grann och det finns en hyfsad överraskning inbakad där också, men då är det så dags och dessutom känner jag mig snäll när jag skriver det.

Ja just det, storyn då? Klassisk upptakt; vi får se hur en tönt i skolan mobbas och hur han får fetnobben av fyra tjejer som förblir bästa kompisar. 13 år senare får de Alla hjärtans kort med långt ifrån kärvänliga budskap. Någon vill se de döda. Kan det vara jerken från prologen…. Duh!
På ett sätt tycker jag det är coolare att inte veta varför mördaren gör som han gör, som i Alla helgons blodiga natt till exempel. I Valentine blir det nästan så att man sympatiserar med den kommande mördaren (dels för prologen, men också för att det finns ingen annan sympatisk karaktär) och det är ju ett generalfel i en sådan här film.
Och man kan köpa det mesta från en skräckfilm, ologisk handling, folk som agerar korkat, dåliga skådisar osv. Men att man sitter och har tråkigt, det måste vara en dödssynd för en skräckis.
Spiken i kistan.

Göran Skoglund