Recension - Blu-ray/DVD

Det är sällan filmer gjorda av någon ur den arabiska befolkningen i Israel når hit till Sverige. Ett uppmärksammat exempel för några år sedan var den intressanta ”Paradise Now” som kretsade kring två självmordsbombare. Något helt annat bör man dock förvänta sig när man går och ser en film av den erkände regissören och manusförfattaren Elia Suleiman. Den festivalaktuella ”The time that remains” är den tredje och sista delen i hans filmsvit om Israel-Palestina konflikten. Här fortsätter Suleiman att arbeta med den stil bestående av långa tagningar, upprepningar och vardagsnära humor som han använt sig av i bl.a. den Sverigebekanta ”Gudomligt ingripande”. Som en av de få som inte uppskattade den tidigare filmen särskilt mycket kan jag med glädje konstatera att han utvecklats en hel del sedan dess.

I denna delvis självbiografiska film som spänner över 60 år behandlas den laddade konflikten genom några olika segment som utspelar sig allt sedan Israels självständighet fram till idag. Regissören finns hela tiden med som en karaktär, i början gestaltad av en pojke och mot slutet spelad av sig själv, och hans karaktär fungerar som en stum betraktare av de absurditeter som fyller filmen. En stor del utgörs av komiska incidenter, men de är sällan harmlösa. Ofta finns bakom humorn ett politiskt engagemang som ifrågasätter mycket av den samhällsstruktur som präglat Israel alltsedan nationens grundande. Filmen innehåller också några mer allvarliga och ganska obehagliga sekvenser från konflikten men skrattet är sällan långt borta.

I vissa scener kan komiken kännas väl bondsk och uppenbar men allt som oftast lyckas Suleiman med sina avslöjande skämt. Särskilt träffande är exempelvis några sekvenser från den unga Suleimans skolgång då propagandamaskineriet gäckas effektivt. Trots alla lovord tycker jag dock fortfarande att något saknas, det där lilla extra som gör att en film verkligen griper tag om en. Om regissören i nästa film lyckas foga samman sin humor med en större känsla av nödvändighet och närvaro tror jag att han kan nå riktigt långt. Men redan ”The time that rmains” är en mycket sevärd film som nästan når upp till det hedervärda betyget fyra.

Johannes Hagman