Informant, The

  • Svensk titel: Informant, The
  • Originaltitel: The Informant
  • Release (Bio): 2009-12-11

Recension - Bio

Vi har väl alla sett den sjukt härliga postern till den här rullen, där en mustaschbeprydd Matt Damon står mot en orange bakgrund och ser löjligt skön ut. Lika löjligt skön är filmen att titta på i realiteten. Den handlar, som titeln antyder på, om en informatör, och en sådan som läcker information från ett ondsint storföretag. Dock finns det fler förvecklingar i denna sanna men modifierade historia, som gör den än mer intressant och njutbar.

Regissören Steven Soderberg tycks ha fastnat för att göra politiska filmer på gamla dar. Detta är den fjärde i raden som vi i år kan se på svenska biografer (inräknat bägge Che-filmerna och ”Girlfriend Experience”) som har en politisk agenda. Nu är detta mest en underhållningsfilm, med knasig musik och en heltokig, halvtjock och fantastisk Damon. Men den har dessutom någonting intressant att säga om den dubbelverkande verklighet vi lever i.

Denna film minner om andra verklighetsbaserade filmer om skruvade genier. ”Confessions of a Dangerous Mind” och ”Catch me if you can” ligger nära till hands, och den här är ungefär i samma klass. Det finns självklart saker att invända mot om man är på det griniga humöret, och det ska man ju vara som obetald kritiker. Främst är filmen lite väl lättsam, och lär knappast ledsaga speciellt många särskilt långt i livet. Ibland är den dessutom lite fånigare än den kanske borde, och den spelar sina kort lite väl länge för att det ska vara kul. OCH man ser tupélinjen på Matt Damon, något som i Ingmar Bergmans ögon var oförlåtligt i fallet ”Citizen Kane”, men som jag väl kan låta passera. Storartad underhållning drar jag mig inte för att kalla detta för, och parafrasera mig gärna på den punkten.

Kim Ekberg

Kommentarer