Recension - Bio
Hollywood har alltid varit intresserad av osannolika berättelser som bygger på verkliga händelser, och det är därför fullt naturligt att man har gett sig i kast med berättelsen om den skicklige gatumusikanten Nathaniel Ayers (Jamie Foxx) som hoppade av en högt ansedd musikutbildning på grund av sin schizofreni. När ”Solisten” utspelar sig är han en av alla hemlösa på Los Angeles gator och lever i sällskap med en trasig fiol och en vagn med tillhörigheter. Filmen berör också kort de stora problem USA har med fattigdom i sina storstäder men gör detta utan fördjupning vilket leder till att det mest blir en exotisk bakgrund till berättelsen om Ayers möte med journalisten Steve Lopez (Robert Downey jr.). Lopez är en berömd journalist på dekis. Alla tecknen finns där: skäggstubb, trött blick, ensamstående, dålig kontakt med sonen, idétorka. Han har det kort sagt inget vidare.
Men redan när han för första gången hör Ayers spela förstår han att här finns en story att hämta. Det visar sig dock vara lite svårare än han först trodde och hans och den excentriske musikerns liv blir framöver tätt sammanflätade. Det är kort och gott en klassisk historia och den berättas på ett oerhört klassiskt sätt. Regissören Joe Wright visade i ”Försoning” en vilja att använda ganska ambitiösa kamerarörelser och ljudspår på ett sätt som inte är speciellt vanligt inom mainstreamfilm. I ”Solisten” begränsas dock dessa element till ett par rätt flådiga kameraåkningar som egentligen inte har någon naturlig plats i den genomgående estetiken.
Vad gäller musiken är det än tristare. Naturligtvis innehåller en film som denna många fina klassiska stycken och det är gott så. Problemet är bara att varje gång Ayers spelar någonting är det meningen att man ska få en klump i halsen av rörelse. Spelar han invid en bilväg tystnar trafiken samtidigt som kameran fokuserar på Lopez hänförda ansikte och för att göra saken värre kommer det efterhand in fler instrument som om cellons vackra toner inte var nog. Till slut finns en hel osynlig orkester i biltunneln och effekten blir givetvis den motsatta mot det önskade. Scenen framstår som platt, konstruerad och banal trots att den egentligen har en väsentlig plats i filmen.
Det finns en del goda saker att säga om ”Solisten” och det kan tyckas vara hårt att ge den en tvåa. Skådespelarna fungerar rätt bra och filmen är underhållande nog vilket säkert räcker för många. Dessutom undviker man de värsta förenklingar som brukar infinna sig i sådana här sammanhang, vilket bland annat märks i det relativt nyanserade slutet. Men formen och berättelsen är så pass bekant att det krävs mer för att den ska vara värd en plats i den svenska biorepertoaren. Ett litet plus i kanten måste dock tilldelas Foxx prydliga frisyr. Den är verkligen fantastisk.
Kommentarer