Avatar

  • Svensk titel: Avatar
  • Originaltitel: Avatar
  • Speltid (min): 166
  • Release (Bio): 2009-12-18
  • Release (Blu-ray/DVD): 2010-04-28
  • IMDb: Avatar

Recension - Bio

För en timma sedan klev jag ut ur bion efter att ha sett den mörbultande ”Avatar”, en film många verkar längta efter i dessa stilla juletider. Eftersom jag inte är någon hängiven actionkonnässör har jag bibehållit mina förhoppningar på en sund nivå, även om jag har hyst en viss spänning för det tekniska spektakel som filmen ändå är. Det har snackats om en ny 3D-teknik, speciellt framställd för filmen, som ska blåsa oss ur sätena. Det gör den inte.



Den optiska illusionen av djup i ”Avatar” förefaller mig inte alls speciellt mycket mer högstående än den i exempelvis ”Upp”. Det är lite ballt att kolla på, men så snart nyhetens behag lagt sig inser jag att jag föredrar en hederlig tvådimensionell film i alla lägen. Dessutom har jag en teori om att det inte är bra för ögonen att lura hjärnan att en platt yta har djup, eftersom jag känner ett problem att fokusera bland bildens lager. För det mesta känns bilden en smula suddig och diffus, och efter filmen känner jag mig omtöcknad och har svårigheter med att ställa om mig till det verkliga livet.

Men om inte 3D-tekniken är speciellt hänförande, är filmens övriga teknik ganska förbluffande (vilket sig bör om man blåser bort hundratals miljoner på något så obetydligt som en film). Filmen lär inte innehålla en bildruta fri från digitala ingrepp, och dessa är mestadels otroligt välgjorda. Mest imponerande är djungeln och dess invånare, som känns riktigt levande om väldesignade. Men man är fortfarande långt från fotorealism, och det är lätt att skilja det datorpresterade från det reella, och därmed känns filmen konstgjord och distanserade. Och även om estetiken delvis lyckas ganska bra känns det som man lytt under designfilosofin ”bättre för mycket än för lite”. Bilden kryllar ständigt av hundra små fåglar, lysande neonväxter och exploderande helikoptrar, som sakta men säkert fyller skallen och gör den alldeles tung.

Till en början är filmen precis så stel och slentrianmässig som jag förväntat mig, med stroppiga militärgubbar och ointressant ”sliten” framtidsestetik. Vi befinner oss på en militärkoloni på planeten Pandora, Giovanni Ribisi är en skrivbordsgeneral (men samtidigt jävligt Giovanni Ribisi) som står framför ett hologram över planeten och förklarar att man funnit en riktigt dyrbar naturresurs som gör att man måste få bort urinvånarna från skogen. Det är svårt att undgå paralleller till USA:s oljepolitik, och det blir knappast svårare vartåt det barkar.



Vår älskade protagonist är en stackars kille i rullstol, som lyckligtvis får en ny chans i livet, eftersom det blivit tekniskt möjligt att radiostyra en kropp á la ”Surrogates”. Denna kropp är emellertid en utomjordings, och hans uppdrag är att infiltrera planetbefolkningen och studera dem.
Och det är först här filmen blir intressant alls, när vi tas ut i den frodiga djungeln, och socialantropologiskt studera byalivet. Cameron och gänget har lyckats med att skapa en värld som känns levande, häpnadsväckande och organisk. Det finns mycket intressanta idéer om spiritualitet, naturnärhet och utomkroppslighet- men ingen av dessa tillåts lämna spjälsängen. ”Princess Mononoke” är en mer lyckad film med samma frågeställningar, eller varför inte ”Pochahontas”?

Det som sätter stopp för tittarglädjen är det extremt utdragna slutet. En mastodontartad actionsekvens som aldrig tar slut. Hundra miljoner saker flyger i luften och skriker och exploderar, blå gubbar som kastar spjut och robotar som slåss med kniv. Trots att jag somnar tre gånger lyckas jag ändå inte vakna upp när det är över. Precis som människorna i filmen raserar den utomjordiska världen, spränger denna ändlösa våldskavalkad sönder alla förhoppningar om en acceptabel film. Att det är menat att fungera mer som en svindlande åkattraktion än en film, det kan jag köpa. Men en långtråkig sådan, fylld av stereotypa och osympatiska karaktärer, kan jag inte ge mer än två. Det är ju jul och allt, och jag hade som avsikt att vara snäll och ge denna en trea, men det går inte. En stark tvåa får det bli.

Kim Ekberg

Kommentarer