Recension - Bio

Björn Kjellman i kostym och plommonstop, och en papegoja som heter Palle. Som Logline verkar ”Oskar, Oskar” vara en riktig killer till film. Tyvärr lyckas den bara döda biobesökarens välmående, samt alla de inblandades karriärer. Lyckligtvis kommer nog ingen ändå se den här, så alla förutom regissören kommer nog möjligen kunna klara sig med hedern i behåll.

Hur Mats Ahrén lyckats bygga ett auteurskap på vedervärdiga filmer, frångår all vettig logik. Få andra människor hade i detta lagomland kunnat få sin vilja genom i skapandet av ett så märkligt lågvattenmärke som detta. Redan ”Kocken” framstod märkligt surrealistisk, men i ”Oskar, Oskar” tar man detta till en helt ny nivå. Det är svårt att veta om man är seriös, eller om det hela är ironiskt menat. Menas det allvar så är filmen horribel, driver den gäck så gör den det på ett ogripbart sätt. Eftersom jag har svårt att sätta fingret på den faller den någonstans mellan stolarna, och är en filmupplevelse jag ser med vidöppna ögon och munnen aningen på glänt.

Björn Kjellmans Oskar är ingen trevlig prick utan någon slags Svensk invandrarfientlig och efterbliven ”Taxi Driver”. Han spenderar livet ensam i sin lägenhet med papegojan Palle och kungabilder, och planerar i hemlighet ett mord på politikern som dödade hans fru. Då och då minns han henne i överexponerade tillbakablickar då han springer mot henne på ett fält till smörig musik.

Filmen ser ut och låter förjävligt. Jag antar att detta är en slags lågbudgetproduktion, men det ska ju inte automatiskt behöva innebära att det är ett gäng gymnasieelever som hållit i utrustningen. Vissa vinklar är så otroligt fula att de borde visas under förhör i tortyrsyfte. Musiken låter som något jag hörde i hissen i morse, framförd med tangentbordsklaviatur av ett tondövt barn med grytlappar på händerna. På ljudspåret hör vi atmosfärer som hängde med klipprogrammet när regissören köpte det. Tropiska fåglar i en svensk barrskog, och annat passande.

Produktionsvärdena i denna film är ungefär lika med noll. Man orkar inte röra sig utanför Östermalm, och alla skådisar verkar plockade från gatan och givits instruktioner av en obetald praktikant. Filmens story är som bäst obegriplig, och ingen av dess karaktärer är (eller blir någonsin) sympatiska. Att Björn Kjelman gör sitt bästa att gestalta den på alla plan efterblivne Oskar, är sorgligt att se. Jag hoppas å hans vägnar att han får chansen att spela i en film igen. Mats Ahrén kan gärna köra truck eller nåt han förhoppningsvis är lite bättre på.

Recensenten vill klargöra att han inte har sett filmen ”En Kärleks Sommar” från -78

Kim Ekberg