Recension - Bio

Då och då har jag den skräckblandade förtjusningen att recensera en film jag tycker väldigt mycket om. Jag går alltid länge och bävar inför dessa recensioner, eftersom jag får för mig att en magnifik film kräver en överjordiskt smart recension som kan förmedla dess storhet till läsaren. Detta är fallet med Michael Hanekes senaste epos, guldpalmsvinnaren ”Det vita bandet”. Här börjar recensionen av en utav det döende årtiondets största mästerverk.

Att någonting har förändrats i Hanekes värld är tydligt bara minuter efter de sedvanligt minimala förtexterna. Förutom det iögonfallande faktumet att filmen är gråtonigt monokromatisk, ackompanjeras även bilderna av en så udda fågel som en berättarröst. Regissören har frångått sin estetiska principfasthet till förmån för en mer traditionellt berättad film. Och mest ögonbrynshöjande av allt är kanske den strimma av hopp som finns förkroppsligat i en rörande ung kärlekshistoria.

”Det vita bandet” handlar rent fysiskt om livet i en liten nordtysk by precis innan det första världskrigets utbrott. Människorna i detta mikrokosmos styrs av överheter i form av borgerskap och kristliga värderingar. Så sakteliga börjar kusligheter självklart inträffa, i form av bestialiska illdåd av okända gärningsmän. Den godhjärtade skolläraren börjar nysta i fallet, och börjar misstänka att byns barn kan vara de skyldiga.

Även om obehagligheterna är många, så är filmen smakfullt genomförd, och låter publiken slippa frossa i våldsamheter. Sin vana trogen låter regissören obehagligheterna ske utanför bild, i dess periferi, eller helt enkelt inte alls. Vi får många gånger nys om övergreppen genom hörsägen eller av berättarröstens trygga stämma.

”Det vita bandet” är fortfarande långt från en smärtfri upplevelse. Människorna i filmen är väldigt elaka och oförstående mot varandra. Det som är mest provocerande är att det precis som i verkliga livet är barnen som får bära törnekronan för de vuxnas handlingar, ett tema som genomsyrat många av Hanekes filmer. Det handlar om skuld som går i arv över generationer. Precis som i ”Bennys Video” eller ”Dolt Hot” får föräldrarnas leverne konsekvenser i deras barns händer. Självklart är det dessa söta små barn som kommer att bli morgondagens nazister.

Vad jag tror kommer hända är att filmens problematik i många människors ögon av bekvämlighet kommer att förminskas till någonting mindre än den faktiskt är. Det är förbannat lätt, även för mig, att tänka att det här gäller Tyskland, sträng kristendom och en svunnen tid. Men filmen handlar snarare om idag, vart som helst, och vilket totalitärt styre det än må vara. Hur god en ideologi än är i grunden, kommer den aldrig att fungera om den dras för långt åt ett håll. Detta är en film där inte en enda tv förekommer, men det går självklart att se paralleller till samhället av idag där andra medier blivit gudar.

”Det vita bandet” är en episk film av ett slag regissören inte tidigare har försökt sig på. Tydligen var det initialt tänkt som en miniserie, men jag är glad att formatet blev en lång biofilm. Detta är en film som helt klart mår bäst av att ses på den stora duken. Det svartvita fotografiet är alltigenom briljant. Varje bild känns fri från överflöd, och minutiöst djupledskomponerad. Man har på detta sätt lyckats åstadkomma en bildlig samhällsskildring jag annars förknippar med det klassiska tavelmåleriet, där det hårda vardagslivet eftergestaltas med en kännbar närvaro.

Det är en mäktig känsla då man efter en startsträcka börjar känna igen byborna som går runt någonstans långt bort i bild, och ser de alla som varelser av kött och blod. Mycket av den starka närvarokänslan tillskriver jag filmens fantastiska skådespelare. Var och en av invånarna lyckas förmedla sina repliker och känslor utan att en endaste gång klinga falskt. Detta är storartat av en film som vågar sig på så pass monstruösa pretentioner. Det är stort att lyckas ro i land en scen med ett tårögt barn som frågar sin syster vad döden är, utan att det ens känns lite för mycket.

”Det vita bandet” manar till eftertanke och känsla. Det är också en film som är ändlöst vacker och sprudlande berättarglad. Michael Haneke fortsätter utvecklas för varje film han gör, och når i och med denna film någon slags karriärstopp. Inga av de ständiga belackarna borde kunna misströsta detta djupt humana och tänkvärda ståtverk. När hela byn slutligen är samlad i kyrksalen och bilden till orgelns dova ljud för sista gången långsamt tonar till svart, känner åtminstone jag att jag är med om ett stycke filmhistoria. En svindlande känsla som sällan infinner sig.


Den nyfikne kan även ta och läsa mitt regisspörsporträtt om Michael Haneke här.

Kim Ekberg