Recension - Bio

Genom hela sin kreativa karriär, från Monthy Python till bröderna Grimm, har Terry Gilliam haft fantasin som sitt ledord och detta är inte minst tydligt i hans nya skapelse, ”The imaginarium of doctor Parnassus”. Filmen, som mest blivit omtalad för att det tråkigt nog blev Heath Ledgers sista, är ett enda (alldeles för) långt manifest för fantasins kraft och betydelse. Handlingen kretsar kring ett kringresande teatersällskap som tycks ha hamnat en sisådär 200 år fel där de kuskar omkring på 2000-talets anonyma brittiska bakgator med sin mystiska show. Sällskapet består av en urgammal magiker, hans fotomodellika dotter, en pytteliten medhjälpare och en ung allt-i-allo-grabb, som givetvis är bettuttad i den tidigare nämnda dottern. De räddar inom kort en mystisk man med ett tvivelaktigt förflutet och det är här Ledger kommer in i bilden.

Den soppa som utgör ”Doctor Parnassus” handling består av fler tvivelaktiga ingredienser, men dessa behöver vi knappast fördjupa oss i här. Värt att nämna är att Gilliam löste det faktum att Ledger avled mitt under inspelningen med att kalla in förstärkning i form av Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law. Detta har integrerats på ett sådant sätt att det inte stör mer än något annat i filmen men samtidigt har det hela därmed blivit än mer obegripligt. En kul trivia är dessutom att Tom Waits medverkar i rollen som den djävulslika Mr. Nick. Mindre kul är att hela filmen är en enda ointressant, tanklös och tråkig sörja som knappast borde glädja ens den mest inbitna Gilliam-ahängaren.

Hand i hand med Gilliams stora engagemang i fantasins evangelium går även hans intresse i specialeffekter och överjordiska världar. Ända sedan sina surrealistiska Monthy Python-animationer har han haft en vilja att skildra fantasins landskap på ett originellt sätt. Tråkigt nog har han även visat sig vara ett teknikfreak vilket innebär att han inte är sen att utnyttja den nya teknik som finns till hands. Säkerligen kommer han inom kort att göra 3D-film om han bara kan övertyga ytterligare några sinnesjuka människor med makt och pengar att hans idéer är värda att satsa på. I vilket fall har hans teknikintresse lett till att scenerna inuti doktorns ”imaginarium” är bland de fulaste man någonsin kunnat skådas på en bioduk. Estetiken är som hämtad ur någon slags My Little Pony-värld komplett med fluffiga rosa moln och framkallade förståeligt nog en svår huvudvärk hos en av mina recensenkollegor.

Flera regissörer, däribland Tim Burton, har de senaste åren gått liknande vägar som Gilliam och jag kan inte hjälpa att jag längtar tillbaka till tiden då de gjorde filmer som ”Edvard Scissorhands” och ”Brazil” i stället för dagens monstruösa digitala övergrepp på den goda smaken. Vissa tycks uppskatta denna nya estetik och för dem är säkerligen vissa sekvenser i ”Doctor Parnassus” en fest för både själ och hjärta men för oss andra erbjuder filmen bara ett tillfälle i att öva på den goda konsten att sitta still trots att det kryper osynliga myror innanför kläderna. ”The imaginarium of doctor Parnassus” är ett magplask jag vill glömma så snart som möjligt.

Johannes Hagman