Recension - Bio
Ryan Bingham (George Clooney) är konsult och arbetar med att sparka folk för olika företags räkning. Han reser landet runt och älskar sitt resande liv. I en snabb värld är han anpassad till perfektion, en darwinistisk dröm, inget bagage, varken fysiskt eller känslomässigt, som hindrar honom från att göra sitt jobb. Men en dag kommer en ung kvinna, Natalie Keener (Anna Kendrick), in på företaget och vänder hans värld upp och ner, hon har övertalat företaget till att sköta uppsägningarna över internet.
Inför ”Up in the Air” av hade jag blandade förväntningar. Trailern såg inget vidare ut men den är en av de stora favoriterna inför Golden Globe galan, regissörens (Jason Reitman) första film var enormt överskattad men han är son till Ivan Reitman. Som sagt blandade känslor inför visningen. Filmen har en oförmåga att gå på djupet i det som framställs men den hade varit mycket bättre om det varit lite mer som ”In Treatment”, då hade vi fått en chans att se in i människornas privatliv och fått uppleva deras helt genuina känslor som endast kan uppstå av den stress som extrema krissituationer framkallar. I ”Up in the Air” ges vi en chans att blicka in i det privata och avslöjande för en kort stund, vi ser folk bli avskedade i recessionens USA.
När personer beter sig irrationellt blir det alltid lite kul, även när det är hemskt innehåller det en liten gnutta av nöje. En av de första att bli avskedad är Steve, som spelas av Zach Galifianakis som är personifieringen av avskalad humor, hans sista andetag i livet skulle framstå som briljant humor, han är lite som en ung, tjock och skäggig Bill Murray. Steve blir förtvivlad och nedbruten över det världsomskakande som drabbar honom, men trots begynnelsen till tårar och den darrande och skakiga rösten är det fortfarande väldigt underhållande. Efter honom följer flertalet fler uppsägningar och nu börjar allvaret i det roliga att kännas, det smyger upp bakom och sticker mig i ryggen med dess sylvassa kanter. Jag skäms över att ha skrattat dessa människor rätt i ansiktet i deras livs kanske mest fruktansvärda situation.
Men där tar det slut på det roliga och allvarliga. Reitman vågar inte hålla sig kvar i allvaret och har inte talangen för att locka fram det yttersta i sina skådisar, det utvecklar sig till en klyscha av den överanvända och hippa indie-drama-komedi-genren. Det som ska vara lite snygga klipp när Ryan Bingham packar sin väska ser mest ut som en direkt kopia av scenerna i ”Requiem for a Dream” när Marlon Wayans och Jared Leto skjuter upp. En förstärkning av ljuden och klipp som framställer händelserna som om de vore en del av en illustrerad beskrivning av hur man går till väga för att injicera heroin, eller som i det här fallet att packa en väska effektivt.
Inget ont bekommer personerna i filmen, ett självmord borstas av som vore det en fluga och förskjutning av familjen förlåts med en kindpuss. Filmens kontenta att utan en familj, kärnfamilj, är du olycklig är inte särskilt modernt. Inte för att man kan vänta sig så mycket mer av en regissör vars förra film handlade om en tonåring som valde att behålla barnet hon blivit gravid med. Hon väljer att stå emot de onda makter som tvingar unga mödrar till abort.
Visst, det är kanske onödigt gnällig för det är inte en dålig film, men det är en film som lämnar en med en besk eftersmak - om inte för det ålderdomliga temat förklätt i en hipp kostym så för det oändliga och massiva reklaminnehållet. Hur någon kan ta ens pengar och sedan visa en lång tröttsam reklamfilm är oförskämt och fel, det känns smutsigt att någon som jobbar inom filmkonsten kan sälja hela sin idé till företag så att de sedan kan sälja den till mig och sedan kalla det film. Överallt pratas det om American Airlines, Hilton och en biluthyrningsfirma (jag tror det var Hertz…). Att se ”Up in the Air” är att få multinationella företags budskap oavbrutet slängda i ansiktet och ålderdomliga och bakåtsträvande idéer hällda över sig. Det känns lite som att bli förd bakom ljuset och sedan spottad i ansiktet av någon med ett leende på läpparna.
Kommentarer