Recension - Bio

Neil Marshall vet hur man hanterar klaustrofobi på film. "Dog Soldiers" och "Instängd" var två svettiga upplevelser jag sent kommer glömma, till skillnad från huvudkaraktären Sarah som i "Instängd 2" inte har några minnen från hemskheterna hon upp upplevde djupt nere i Appalachernas grottsystem när hon vaknar upp i en sjukhussäng.

Det är fullt förståeligt att man kan vara lite trött på uppföljare till framgångsrika skräckfilmer. Men det ingår i genren och att klaga över det är väldigt ignorant. Precis som alla andra uppföljare till skräckisar är "Instängd 2" helt ointressant. Om man inte lämnat biografen efter att polisen tvingat med Sarah ner i grottorna i jakt på andra överlevande när hon just vaknat upp och befinner sig i ett chocktillstånd och inte minns särskilt mycket har man en helvetisk upplevelse framför sig.

Räddningsteamet består av den halvfeta och skjutglade sheriffen vi sett så många gånger, en grottexpert och två småkära, gnabbande assistenter och så Sarah. Väl nere i grottorna börjar de bråka. De tappar bort varandra. Och sedan kan blodbadet börja.

Det enda som man tagit tillvara på från den första filmen är dess miljöer, och jag tycker fortfarande att det är lite roligt att befinna mig i dessa mörka och fuktiga grottor. Men dessvärre är alla karaktärer så olidligt korkade att man ogärna vill vara instängd med dem. Jag skulle lätt ta trapporna upp för Eiffeltornet om det var dessa karaktärer som ockuperat hissen.

Vidare har man ersatt Marshalls klaustrofobis atmosfär mot ren gore. Och man gillar blod och andra kroppsvätskor som sprutar ur alla tänkbara heligheten, så kanske detta kan vara något. Men för tänkande personer som uppskattar riktig skräck och inte någon rutten ursäkt att mjölka lite pengar ur ett bra koncept är det lika bra att hålla sig instängd i hemmets lugna vrå och låta BlueRay-spelaren arbeta istället.

Stefan Ramstedt