Recension - Bio

Det här är ingen överskattad film. Börjar så. Spike Jonzes filmatisering av Maurice Sendaks barnbok ”Till Vildingarnas land” är ett visuellt kalas, det är så förbannat likt förlagan att jag tappar hakan. Och det hela ackompanjeras av Yeah Yeah Yeahs sångerskan Karen O. Skräddarsydd musik, och den sitter lika bra som de ludna dräkterna. Åh, så vackert nynnande. Om indietjejen från småstaden ska se en enda film i år, så är det denna.

Den äventyrslystne pojken Max, utan vänner och med en fantasi som är söt som popflickas hamnar i bråk med sin mamma och storasyster. De vill inte leka med honom. Bråk och gråt. Mycket fin gråt i den här filmen. Så han seglar iväg till Vildingarnas land, där han hittar lekkamraterna han alltid har drömt om. Och bland dessa blir han kung.

Karaktären Max är en klassisk outsider, med allt som hör till. Har man någon gång känt att man är lite annorlunda, bara en gnutta utanför så identifierar man sig till hundra procent med den lille parveln.

Ett äventyr, eller hur?

Har man vissa förväntningar på filmen bör man lämna dem hemma. Förväntningar bjuder in till besvikelser. Kom ihåg det. Det är en känslosam film, inget egentligt äventyr. Om att växa upp nu inte är ett äventyr vill säga. Barndomen tar slut, man måste lämna det landet. Lämna fantasin och lekens dagar bakom sig. Man måste lära sig att bry sig om andra, att förstå hur någon annan känner. Lätt är att bli sårad av andra varelser, sådant kan man känna. Men att man själv kan såra andra, det är vad Max behöver lära sig, och det den hårda vägen.

En bittersöt film. Så sorglig och så fin. Slutscenerna är ena riktiga tårdrypare. Inte ett enda monsteröga förblir torrt. En adjö-scen som kommer gå till historien utlovas. Filmen tar vägen förbi hjärtat. Det här är ingen överskattad film. Slutar så.

Viktor Andersson