Recension - Bio

Två U.S. Marshalls, Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och Chuck Aule (Mark Ruffalo), beger sig ut till Shutter Island för att finna en kvinna som flytt från öns mentalsjukhus. Väl där inser de att för att lösa gåtan och komma levande därifrån måste de spela efter anstaltens egna regler, samhällets lagar gäller inte här.

Det här är fjärde filmen som Scorsese jobbar tillsammans med DiCaprio - ett samarbete som givit Scorsese tillträde till de priser han länge suktat efter och skänkt en än starkare stjärnglans till DiCaprios karriär. Var film de gjort har varit olik den tidigare, ett gangsterdrama, en biografisk skildring, en tät kriminal-thriller och nu en psykologisk drama-thriller-rysare. Scorsese har i min mening aldrig haft ett eget bildspråk, om inte felfri och fulländad perfektion är ett personligt signum. Hans stora expertis om filmhistoria har fallit ut i två långa dokumentära skildringar av både den Amerikanska och den Italienska filmens historia och den är också källan till de flesta av hans filmer. Det är en rik kunskapsbank han sitter på, en han kan plocka influenser från i oändlighet. Men en sådan kännedom om något är inte bara en fördel det kan också få en att känna sig tvingad att vara trogen det förflutna och kan frammana viljan att ständigt göra filmiska hyllningar till alla de mästerverk som tidigare gjorts.

Scorseses filmer upplevs alltid som välgjorde och bra, men det saknas oftast, med vissa undantag, det där lilla extra för att det ska kännas som mästerverk. Han filmer innehåller allt som en underbar film ska ha men saknar gång efter gång det personliga, det som tar tittaren till en annan värld och omfamnar publiken med en kraft som bara stora cineastiska upplevelser kan.” Shutter Island” är inget undantag. I allra första början kan man nästan förnimma en antydan till något nytt, det rumsliga skakas om och blir till en kalejdoskopisk sfär där inga regler eller normer finns. När de först närmar sig ön är musiken som skriven av en modern och uppiffad Bernard Herrmann och bilderna liknar något Frank Darabont hade kunnat skapa, en skrämmande twilight-version av ”Den gröna milen”.

Sen är det inte så mycket mer att ty sig till. Spänningen infinner sig aldrig, fingertoppskänslan för den här sortens filmer är inte något Scorsese besitter. Ibland känns det lite grann som om det vore en nyinspelning av en asiatisk rysare. Röken i cigaretterna går neråt, istället för uppåt, i slowmotion och i Daniels drömmar går han baklänges bärandes på ett blodigt barn samtidigt som en vålnad av hans döda fru uppenbarar sig. Det är absolut inte en dålig film, det är välgjort, snyggt och skådespeleriet, förutom Mark Ruffalo som känns lite malplacerad, är genomgående bra. Miljöerna är atmosfäriska, musiken spännande och dimmig och kläderna och bilderna är ögonsuktande. Men trots alla sina fina meriter blir det inte så mycket mer än en ovanligt välpolerad yta som inte lyckas engagera.

Jonas Wennberg