Recension - Bio

Män vill ha en kvinna som är lika delar mamma och hora. Vad kvinnor däremot vill ha har Freud inga svar på, den frågan bör vi istället ställa till Mel Gibson.

Bob Fosse-imitatören Rob Marshall har alltså gjort en film baserad på en musikal som i sin tur är baserad på en italiensk musikal som är baserad på ett av filmhistoriens största verk, 8 1/2. Fellinis film är självbiografisk vilket gör detta till en satans röra. Tror Rob Marshall att han är en konstnär i klass med Fellini? Visserligen är Guidos problem inte något som bara gäller Fellini, men någon slags självdistans och ödmjukhet kunde man ändå önska sig av Marshall.

Historien kretsar alltså (återigen) kring Guido. En filmregissör som förväntas spela in en ny film trots att han har slut på idéer. Stackars Guido känner sig kreativt handikappad, han är slut, helt tom. Och för att dämpa sin ångest bedrar han sin fru med flertalet älskarinnor. Staken har han i alla fall kvar. När väl inspelningen till den nya filmen börjar är allt klart förutom just manuset, allt från skådespelare till rekvisita och kostymer är på plats. Nedkokad är denna film inget annat än en studie av det manliga geniet på fall. Vilket faktiskt behandlas som något helt fräscht från tankesmedjan, men en intelligent publik vet att den har sett detta förut.

Daniel Day-Lewis imponerar dock i rollen som Guido. Han påminner mycket mer om Philippe Garrels vilsna regissör i "Emergency Kisses", de delar till och med den böjda ryggen, än vad han liknar Mastroiannis föregångare. Penelope Cruz gör sin vanliga sexiga och såriga älskarinna, Judi Dench är lagom fräck som Guidos chefskostymör, Fergie är lika motbjudande som vanligt men gör som tröst det bästa dansnumret, och Nicole Kidman och Kate Hudson är båda blekare än vanligt. Den enda som gör denna soppa uthärdlig är Marion Cottilards nyanserade fru. Resterande skådespelare struttar runt lika plastiga som barbie-dockor. Vilket i och för sig senare Fellini-karaktärer också gör, fast detta var såklart ett medvetet drag hos Fellini, medan det hos Marshall mest liknar ett misslyckande. Men ett fruktansvärt misslyckande är det ändå inte, för det finns ett par guldkorn som Marshall missade att klippa bort.

Stefan Ramstedt