Goldfinger

  • Svensk titel: Goldfinger
  • Originaltitel: Goldfinger
  • Speltid (min): 115
  • Release (Blu-ray/DVD): 2000-09-25

Recension - Blu-ray/DVD

Den tredje Bond-rullen skiljer sig på ett speciellt sätt från föregångarna ”Dr. No” och ”From Russia with Love”. Den innehåller en stänk av den humor som kom att influera resten av Sean Connerys Bond-karriär och gav Roger Moore ”rätten” att göra Bond till en mera avslappnad och humoristisk karaktär.

Sean Connery, av många rankad som den äkta och bästa Bonden, gör som vanligt en rollprestation som knappast går att kritisera. Han behöver endast infinna sig i en scen och han äger bioduken… i detta fall TV-skärmen. Hans karisma och glimten i hans agerande gör Goldfinger till en av de mest njutbara, gamla, Bondfilmerna. Jag säger ”gamla” för jag finner mycket mera nöje i att se Pierce Brosnan i actionspäckade Bondfilmatiseringar. Detta betyder inte att Connery i Golfinger skulle vara dålig, snarare tvärtom.

Om inte annat, så innehåller Goldfinger detaljer och händelser som bland Bondentusiaster hör till de mest legendariska. Vi har en av de bästa titellåtarna genom tiderna, vi har Oddjob (skurkens hitman), vi har Honor Blackman och de berömda replikerna kring hennes filmnamn…! Vem kan glömma Aston Martin och Q:s små tricks? Guldmålade kvinnor? En ypperlig Bondskurk. Ja, nästan allt i filmen har haft en stor betydelse såväl för fansen som de som plagierat eller enbart hyllat James Bond på ett eller annat sätt.

Manus är av hög kvalité med tanke på att detta är en Bondfilm. Även utan James Bond skulle detta manus garanterat genererat en spännande och sevärd film. Men nu är ju Bond med, så man får ta det hela med en nypa salt. Regissören Guy Hamilton har satt ner sin själ i arbetet och slutresultatet är en tät berättelse med en hel del energi och action. Hamilton har lagt en stor vikt på att skapa trovärda individer trots att samlingen skurkar och fruntimmer är av sedvanlig Bondfilmsstuk. På så sätt har han skapat en skurk som är än jämlik motståndare för Connery. Skurken är ibland rentav älskvärd, vilket man inte kan säga om många Bondskurkar. Och en yngre Gert Fröbe kunde ha spelat Bond själv… om han hade fixat det där med engelskan (hans röst är dubbad). Nåja, kanske inte.

Goldfinger har 36 år på nacken och det syns… och hörs. Dessvärre. Bilden kunde vara bättre och ljudet, ja, mycket bättre. Ingendera är dålig i jämförelsen med en VHS-kassett, men…! Samma gäller specialeffekterna som får den yngre generationen att blänga misstänksamt mot oss roade stofiler. Mitt råd är att se alla taffliga effekter som kuriositeter som inte ska tas på alltför stort allvar. Tidstypiskt är de rentav mycket bra. Man ska se filmen för det den är: En gammal Bondrulle med en hel del nymodigheter i bagaget. Vi får vara djupt tacksamma att alla Bondfilmer, och även andra äldre filmer, snart har klämts ner i DVD-format, för även om ”antika filmer” inte är audiovisuellt märkliga, så innehåller de information från en tid då filmskapandet fortfarande var ett hantverk. Något som nya regissörer och effektmakare skulle behöva prova på. Numera verkar det som om specialeffekterna är orsaken varför film görs. Men allt är inte guld som glimmar.

Utom i Goldfinger… förståss!

Jan Ahlgren

Kommentarer