Recension - Blu-ray/DVD

En dag lämnas en låda på familjen Lewis farstutrapp innehållandes en manick med en knapp. Om de väljer att trycka på knappen erhålles en miljon dollar och någon de inte känner kommer att dö. Arthur Lewis (James Marsden) jobbar på NASA och har drömmar om att få lämna jorden och åka till månen, Norma Lewis (Cameron Diaz) är litteraturlärare på sin sons high-school och har en förkärlek till Sartres verk.

Efter den spännande öppningen av filmen börjar jakten på vad eller vem som har skapat lådan. Detta är också starten på den branta backe som får symbolisera filmens story.

Efter mottagandet av lådan har de ett dygn på sig att bestämma hur de vill göra, men självklart väljer familjen Lewis att trycka på knappen. Själva nedtryckandet av knappen sker hastigt och på impuls och beslutet verkar till en början inte ha några konsekvenser.
I Amerikanen Stanley Milgrams beteendeexperiment på 70-talet visades vilka hemska och otänkbara dåd en vanlig människa kan utföra om det inte finns någon direkt kontakt med offret. Dock följs alltid handlingar av konsekvenser, så också i det här fallet.

Marshall McLuhan använder sig av myten om Narkissos som hamnade i en känslomässig limbo på grund av sin egen spegelbild, ett slags koma som förhindrade att han såg allt det andra runtomkring honom. McLuhan nyttjar myten till att spegla dagens samhälle och dess egoism. Regissören försöker, genom en fysisk spegel, på samma sätt visa hur människans förfall ligger i oförmågan att se till andra än sig själv, att egenkärleken har dödat allt hopp om äkta altruism.

Två filosofiska idéer i filmen har stor betydelse för handlingens utveckling. Ett citat av Arthur C. Clarke ”All avancerad teknologi är magi” och ett stycke av Sartre. Uttalandet av Clarke likställer människan med Gud - där maskinen står för det jordliga och humana, ”Deus ex Machina”. Enligt Sartre är helvetet andra människor. Skärselden är ett rum med tre personer där alla vill komma till himlen. Men endast en får komma in, det finns bara en rättfärdig väg till evig salighet. Arthur hamnar vid ett tillfälle framför tre monolitportaler där två leder till evig fördömelse och en till friheten. När portalerna uppenbarar sig ser han tekniken som magi och därigenom människans direkta närhet till det oförklarliga och heliga.

Effekterna i filmen är ofta skrattretande dåliga, om målet med effekter är att höja möjligheten till inlevelse så har de fatalt misslyckats här. De känns och ser ut som vore de gjorda av en medelmåttig effektmakare i början av nittiotalet, innan Jurassic Park visade var skåpet skulle stå. Skådespelarinsatserna är inte helt lätta att döma, då de hamnar i skymundan för den absurda storyn. Själva historien är så spretig och konstig att man hela tiden sitter och undrar hur författaren ska få ihop det, vilket han inte får. Cameron Diaz gör, som så många gånger innan, en lättglömd roll där hennes största insats är att få sin haltande gång att se nästan äkta ut. Frank Langella är dock behållningen i rollen som den mystiska ledaren, utan honom hade den inledande spänningen aldrig infunnit sig – det är han som överlämnar lådan.

Trots en mycket spännande början och några intressanta idéer ebbar filmen bara ut i ett virrvarr av flummiga filosofier och ett religionsförhärligande som för tankarna till Battlefield Earth. Efter Donnie Darko var det många, inklusive jag, som hade stora förhoppningar på Richard Kelly men efter Southland Tales och nu The Box får man nog anta att han bara är en ”one hit wonder”.

Jonas Wennberg