Recension - Bio

Mycket har sagts om Frankrikes nationalskald Serge Gainsbourg. Han om någon, är ansiktet för det manliga (och sexistiska) geniet, som har varit på tapeten nyligen. Dock har det saknats en mer djupgående analys i ämnet, och därför välkomnar jag varmt Joann Sfars film om Gainsbourg.

Det vi ser är nämligen världen från Gainsbourgs ögon. Nu menar jag inte att filmen är i det beprövade och rätt misslyckade point-of-view-formatet. Istället håller Gainsbourg en dialog med en karikatyrversion av honom själv, eller vilken annan judisk person som helst för den delen. Gainsbourgs (och Europas) historia är något som hela tiden ligger och pyr i bakgrunden, och ofta kollapsar tiden helt och hållet när en äldre och en yngre version av Gainsbourg delar scen med denna onda karikatyr. Kort sagt, detta är en film som utspelar sig i skandalstjärnans skalle.

Trots att denna film i första hans handlar om en musiker tar den även upp ett problem som växt sig större i Frankrike (och andra läner) de senaste åren, och detta problem är antisemitism. Ett ämne jag är säker på att Sfar reflekterat en del över själv, eftersom han är av judisk påbrå. Och det är här som filmen blir intressant, eftersom Serge Gainsbourg var en artist som mot slutet inte längre kunde hantera sin egen image. Sfar kopplar detta till karikatyren av juden. En bild som Gainsbourg säkerligen var tvungen att förhålla sig till under sin barndom, eftersom han växte upp under 30- och 40-talet.

Joann Sfar är serietecknare i grunden och det syns inte bara i filmens animerade förtexter. Eftersom Sfar låter filmen utgå från Gainsbourgs psyke så kan han ta sig vissa friheter och slänga in saker som man kanske förknippar starkare med serier än film. Vi ser en fantasirikedom i stil med Michel Gondrys hos Sfar, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på vad han vanligtvis sysslar med.

I min recension av den bioaktuella John Lennon-filmen efterlyste jag en mer personlig biopic. Detta ser vi i "Gainsbourg (Ett Legendariskt Liv)", och det känns som jag har fått en lite tydligare bild av denna skandalomsusade artist, vilket man absolut inte kan säga om "Nowhere Boy" eller någon av dem många andra slätstrukna biografifilmerna vi sett de senaste åren.

Stefan Ramstedt