Recension - Bio

Hej Knekt! Nu vandrar jag åter på blågul jord efter ett par månsnurrs bortvaro. Jag har varit i Tjockhult och semestrat, och min vän i den beigea manchesterkavajen drog med mig på bio. Det var stort. Jag bara skrek av vällust av alla intryck, tog upp en pistol och sköt mot duken eftersom jag trodde tåget var riktigt. Att det var en film av mitt hatsläkte, episodfilmssläktet, spelade mindre Roland.

För ett par år sedan, gissningsvis tre, kom filmen ”Paris Je t'aime” vilken jag uppskattade väldigt lite. Det brukar vara lite så jag känner när en drös väletablerade människor går in halvhjärtat för att regissera en varsin meningslös filmsnutt. Den inofficiella uppföljaren har inte speciellt många väletablerade regissörer att stoltsera med, vilket kanske är nyckeln till dess framgång. Till skillnad från de befintliga kolosserna kanske någon som Brett Rattner känner att han har någonting att bevisa genom att sticka ut i sammanhanget. Det gör han visserligen inte.

Men det här är en sammanhållen film på ett helt annat sätt än genren tenderar att vara. Man har brytt sig om att ge produkten ett övergripande formspråk, vilket den tjänar på. Hela filmen är klippt, plåtad och musiklagd på ett liknande och lyckat sätt. Den har ett flow rätt igenom, och är trots sin lättsammet ganska behaglig att titta på.

Det handlar om kärlek och möten i staden New York. Varken mer eller mindre. Vissa delar är totalt meningslösa, men andra är ganska fina. Utmärker sig gör en otroligt stämningsfull del på ett hotell med Julie Christie och John Hurt och han från ”Transformers”. Och en annan del med två pensionärer som älskar varandra. Då började jag gråta lite, Stefan såg inte det.

Åt helvete med research. Jag äter research till frukost. Att korrekturläsa bryr jag mig inte heller om. Vissa gånger märks det. Ingen läser ändå kan man tänka och somna om.

Tillåt mig att parafrasera ett tag:

Stefan sa att Bresson har snott allt han har av Melville.
Då sa jag att Melvilles filmer bara har stil och inget innehåll.
Då sa Stefan att det inte finns något innehåll utan bara stil.
I så fall har Melvilles filmer ingen stil då. (cymbal)

”New York, I love you” har en stil och mest det. Men det går hem hos mig sånt vissa gånger. Det är trivsamt, banalt och en smula gripande. Den får en svag trea av mig, ingen motivering.

Kim Ekberg