Recension - Bio

2010 var året vi fick kontakt. Med Leonardo DiCaprios undermedvetna. Både Martin Scorseses "Shutter Island" och Christopher Nolans "Inception" bjuder på en resa genom DiCaprios mörka förflutna. I "Inception" spelar Leonardo Cobb, en man som infiltrerar människors drömmar för att få tag på lite smaskig information, eller kanske plantera någon knasig idé.

Dessa dagar är det väldigt populärt med subjektiva flashbacks där Viggo Mortensens eller DiCaprios fru ligger i solen med två små barn lekande vid hennes nyrakade ben. Sådana scener finns det inte bara i "The Road" och "Shutter Island" utan även i "Inception". Självfallet har den gode Cobb förlorat sin familj och har svårt att komma över det. Istället går han Norman Bates och och förvärrar situationen genom att hooka upp sig till hans gamla drömmar så att han kan tillbringa ännu en tårdrypande stund med Marion Cotillard.

Scorsese är en av få levande och arbetande klassicister. Vad Nolan är har jag ingen aning om. Han verkar inte hysa någon större tilltro till en stark historia, men han verkar heller inte vara särskilt intresserad av form. Om han hade varit det hade "Inception" sett annorlunda ut. Det enda han verkar vara intresserad av är dramaturgi. Alla hans filmer består av en simplistisk, patetisk plot sönderhackad till oigenkännlighet.

Till "Inceptions" fördel bör man tillägga att man faktiskt behöver tänka hela tiden för att hänga med i den patetiska handlingen. Men den är dessvärre inte tillräckligt svår, Ellen Page (som gör ett gott jobb) fick den tråkiga uppgiften att alltid förklara allt för publiken när pussuelbitarna inte ser ut att passa ihop. Det spelar alltså inte roll hur många drömlager karaktärerna reser genom, eller hur många svåra ord dessa spottar ur sig. Det blir aldrig tillräckligt förvirrande. Och eftersom de flesta drömmar är rätt förvirrande kan man tycka att det borde passa denna film. Avslutningsvis vill jag dessutom nämna den 3-D-teknik som Nolan av någon knasig anledning valde bort trots att Warner Bros. erbjöd honom tekniken. Det är svårt att illustrera drömlager och jag kan inte tänka mig att 3-D hade förvärrat saken. Så spara edra besparingar och vänta tills scenen där Paris dubbelviks samt scenen där ungen från "500 Days of Summer" sparkar röv i en hotellkorridor utan gravitation finns på youtube. Då blir ni inte bara rikare, ni slipper också runt 140 minuter tråkigt snack och hjärndöd pang-pang.

Stefan Ramstedt