Recension - Bio

År 1999 kom Johan Kling på att hans liv på Stureplan var meningslöst och att alla hans vänner var ytliga. Han gjorde en film om det, och skrev en bok om det. Han blev hyllad och inbjuden till kulturelitens kammare. Och nu gör han en ny film, "Puss", som självklart handlar om hur ytligt och meningslöst livet som kulturarbetare är.

"Puss" kastar åskådaren in i Kling-land. Eller Kling-land in i åskådaren. Kameran panorerar genom Stockholm till tonerna av hisklig storbandsjazz, förbi 7-Eleven och över till filmens karaktärer som hetsar runt i sina patetiska tillvaror. Alla har fula kläder och är känslokalla idioter. Det kanske är rättvist att feministen är en idiot såväl som den hemlösa, fastighetsägaren som tonårstjejen och den överviktiga som mansgrisen. Men någon måtta får det väl ändå vara på svartsyntheterna.

Men låt gå för en komedi utan sympati, men hur ska det gå för en som inte ens är rolig? Jag ser filmen i en fullsmockad biograf och publiken skrattar uppskattningsvis fem gånger under hela filmen, och det halvhjärtat. Och en publik går ju ändå på bio just för att få skratta, de skrattar till och med på en Adam- Sandlerfilm, tro mig. "Puss" utger sig för att vara en rolig smälla-i-dörrar-fars med ett komplext intrignät och dussintals karaktärer, men det mesta är otajt ihopsnickrat och inte ens kul. En eloge måste ges till Alexander Skarsgård som här faktiskt gör ganska mycket av ganska lite. Annars har skådespelarna svårt att få ihop någonting av sina lövtunna karaktärer, men det syns att alla gör sitt bästa. Om det är någon tröst.

Jag antar att titeln "Puss" anspelar på vår tids påstådda kommunikationssvårigheter med känslolivet, där ordet puss har blivit något man säger till vemsomhelst i telefonen, en död ordningsfras. Enligt pressmaterialet handlar filmen om "otrohet, smygsupande, kleptomani, kärlekskonkurrens och andra mänskliga svagheter". Det enda man undrar är vart styrkorna finns. Inte här i alla fall.

Kim Ekberg