Recension - Bio

Det är synd om George Clooney. Inte nog med att han får Jämtlandssemestern förstörd av Björn Granath- till råga på allt tvingas han leva med lånad identitet (Jack), ensam i en liten pittoresk Italiensk håla. Vi känner igen upplägget sedan gammalt. Clooneys celibatmunk till hitman ekar av Melvilles uttryckslösa ninjasamurajer. Har gett upp allt vad människonärhet och känsloliv heter i samband med sitt yrkesval. En poetisk ideologisk thriller helt enkelt.

Stramheten kommer med genren. Varken Melvilles eller Jarmuschs mördare har varit några bankettalare. Man skruvar på sin ljuddämpare, skjuter någon i skallen, går till ett kafé och dricker (en i det här fallet en självklar americano). Mellan varven glor man i intet ett tag.

Det är ett vist beslut av beslutstagaren att låta Hollywoods evige ungkarl gestalta denna horknullande enstöring, skänker en extra dimension. Hans psykologiska spegelfigur, landsortsprästen, hävdar att ett liv utan kärlek är ett liv i helvetet. Måhända är kontentan inte den mest imponerande, men det är gripande i sig att se Clooneys uttryckslösa ansikte medan livet glider honom förbi.

Min hjärna åkallar Graham Greenes koloniala skildringar, vart hela handlingen känns saxad ifrån. Exoticismen i filmens miljöskildring är samtidigt reklamfilmsestetisk som tilltalande. Allt känns liksom lite väl Acne-slickat för sitt eget bästa, men det är behagfullt att titta på.

Det blir lite för mycket och lite för lite. Jag uppskattar det raka och dröjande i filmen. Det långsamma berättandet är helt klart till dess fördel. Men alla försök till ärlighet brister av rädslan att gå publiken över huvudet. Man borde låtit bli att vara överpedagogisk, inte låta vita fjärilar fladdra sprött över duken. Inte reducera kvinnorna till kråmande toppmodeller som spänner sina brunstiga c-kupor i kameran. Den som talar genom tystnaden får ofta mest sagt.

Kim Ekberg